HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Den senaste tiden har jag iakttagit hos mina medmänniskor och klienter ett tema som handlar om vårt behov att hålla kvar och hålla fast. Det kan handla om materiella saker, platser, upplevelser och människor.  Tanken på att släppa taget väcker allt ifrån rädsla och förtvivlan till skuld. Får man släppa taget?  Jag är uppvuxen på en gård ute på landet. En gård som funnits i flera generationer, där man från början levde på vad gården hade att ge och där en stor skog hör till. Ett vackert ställe att växa upp på. Tryggt och idylliskt. Men det kräver sin ägare att sköta och hålla en sådan gård i bra skick. Det är mer en livsstil än ett boende. Det är inte längre en självklarhet att äldsta barnet (sonen.. ;) ) ska ta över så som samhället ser ut i dag. Hur gör man då när föräldrarna inte längre kan bo kvar?  I många fall ute på landsbygden får hemgården finnas kvar i familjens ägor. Kanske som fritidshus på sin höjd. Många är de gårdar som står och förfaller för att vi håller f...

Jag har skrivit om det förr och kommer säkerligen göra det igen. Det ligger mig nära hjärtat helt enkelt det här med ansvarets vara eller ickevara. Vi kan ju se på ansvar från en hel mängd olika perspektiv i vårt dagliga liv.  Ansvar för barnen Ansvar för att jobbet Ansvar för att följa regler och lagar Ansvar för vårt beteende, vad vi säger och gör till och mot andra Ansvar för hus, bil, lägenhet, lantställe osv Det går att rabbla vidare i det oändliga. Det som blir intressant är när vi tittar på vad vi i det dolda lägger på oss för ansvar. För vad andra ska tycka För att skydda andras känslor För att inte våra barn, vår familj, vår partner, våra vänner ska lida För att förebygga och förhindra katastrofer, konflikter mm Det går nästan att lägga till vad som helst på listan över vad många av oss tycker sig ha ansvar för. Trots att många även uttrycker att vi bara kan utgå från oss själva, allt börjar med mig, man kan inte förändra andra - bara sig själv. Kloka sanna påståenden som ...