HELENAS LIVSÅSKÅDNING

I samma stund som vi säger JA till något som finns utanför ens trygghetszon är den där, rädslan. Även om det är en fullkomligt sann handling, ett sant JA, så drar det upp ALL rädsla, alla känslor som fram tills nu legat där och hindrat det där inre sanna JA:et, från själen.  När rädslan är uppe kan det vara lätt att börja analysera utifrån perspektivet att något måste vara fel eftersom det känns som det känns. Den enkla vägen kan vara att backa ur med alla egots ursäkter och förklaringar som rättfärdigar att ta den bakre nödutgången.  Om man är medveten om det naturliga i den här processen så kan man istället möta rädslorna. Se dem, skriv ner dem, uttryck dem och framförallt andas och agera ändå.    Oftast när jag skriver här har jag redan gått igenom och mött det som varit utmanande och svårt. Texten har varit en tillbakablick och reflektion av vad jag nyligen gått igenom. Den här gången står jag mitt i reaktionen. Med en rädsla som aktiverats som kän...

Som barn älskade jag boken (och filmen) om Ronja Rövardotter som Astrid Lindgren skrivit. Det gör jag fortfarande. Jag minns hur tokig jag tyckte hon var Ronja som sökte upp allt som de vuxna varnade henne för. Att hon vågade! Nu förstår jag att det är en perfekt gestaltning av hur livet funkar om vi tillåter det att vägleda oss framåt. För om Ronja undvikit allt hon skulle akta sig för så hade hon blivit en person som är rädd för det mesta, som sett faror i allt, istället för den trygga, kunniga och kompetenta människa hon blev.   Idag när jag tittar tillbaka på mitt liv så kan jag se att det ändå bott en Ronja i mig. En inre kraft som inte tillåtit mig att stagnera eller nöja mig med det som varit bara för att det funnits en förklaring till det. Istället kan jag konstatera att allt jag sagt att jag varit rädd för eller aldrig skulle göra, det har Livet utmanat mig att ta mig an.   jag är rädd för...   Som liten och ung vuxen var jag till exempel vans...

Tidigare i sommar meddelade jag på mina sociala medier att jag skulle dra ner på aktiviteten där för att göra mig själv mer medveten om vad syftet var med att ständigt dela mina upplevelser. Jag insåg att många gånger handlade det om att visa att jag finns, andra att dela härliga upplevelser för att visa att de existerade. Ibland för att få hjälp eller för kul bara.  När jag slog mig till ro här i stugan mitt ute i naturen på Åland för fem veckors vistelse, insåg jag att det låg en underliggande rädsla för att bli osynlig och bortglömd när jag inte syns. Låter kanske märkligt men testa själva att plocka ur dig ur vardagen och alla de mänskliga ekvationer du ingår i för en längre tid. Ett ganska intressant experiment. Vem behöver en dyr retreat?! Eftersom mina veckor var ganska varierade med egna utfärder och besök av nära och kära så hade jag inte riktigt förberett mig på att det var ganska lång tid med fem veckor hemifrån.  Nu har jag en knapp vecka kvar här och både bäv...

Förr i tiden skulle en änka eller änkling bära svart under hela sorgeåret för att visa sin vördnad mot den döde. Som om sorgen inte syns på utsidan så finns den inte. Ett sätt att bevisa för omvärlden att jag minsann har älskat min livskamrat. Det här är något vi bär med oss kollektivt genetiskt tror jag. Inpräntat i vårt varande som så mycket annat. I tsunamin i Thailand förlorade Pigge Werkelin sin fru och två barn och blev ensam kvar av vad som varit en hel familj. Ganska snart efter (ur samhällets mått mätt) så mötte han en ny kvinna och om jag inte minns fel så bildade de familj tillsammans. Förfärande! Jag kommer ihåg min egen reaktion när jag läste om honom. Det var faktiskt nära förfäran över att han så snart "bara glömde sin förra familj". Om jag inte minns fel så skrevs det även en hel del om just det också. Som om han gjorde något fel och hemskt när han i själva verket tog vara på livet han hade i behåll och dessutom fick ynnesten att u...

Människan alltså. Människolivet. Detta sökande vi håller på med. Sökande efter karriär, partner, boplats och vem är jag egentligen?! Sökande efter lösning på livssituationen. Jag vet, jag höll på precis så. Sökte efter den som kunde hjälpa mig med.... ja med vad? Vad var det egentligen jag ville ha hjälp med? I början tror jag inte ens jag visste, det var något som fattades mig. Som ett tomt hål inuti som jag försökte fylla med alltifrån sötsaker, bekräftelse, saker, upplevelser, sex och alkohol. Tillfälliga kickar som gav mer baksmälla än njutningen var värd.  Du måste älska dig själv först fick jag höra. Du måste ha tillit. Du måste släppa taget. Vad känner du egentligen?  Så många frågor och ett språk som jag inte förstod.  Jag kände mig dum. Oduglig. Att något var fel på mig. Känslokall och avstängd. Och HUR skulle jag fixa mig själv och livet?  Jag sökte mig till olika utbildningar inom terapi, hypnos, metamedicin, resan och human design. Den ena roligare o...

Det är natten till nyårsafton 2022. Jag vaknar i vanlig ordning och har svårt att somna om. Så har det varit under flera år nu sedan klimakteriet gjorde entré. De vakna timmarna om natten har visat sig vara ett bra tillfälle att reflektera, skriva och vila i närvaro. Det är dags att summera det här året. Det svåraste året i mitt liv. Ett år av så mycket rädsla, sjukdom, död och smärta. Ett år där jag tappat kontrollen för att senare även släppa kontrollen fullständigt genom att ge efter för livets vilja som inte var samma som min. Ett år där allt jag tidigare erfarit, betraktat och lärt utmanades och gav mig kvitto på att jag har det som krävs för att rida ut det som varit min största rädsla. Ett år där jag genom döden fått kontakt med Livet, med Kärleken, med Evigheten, med Gud. Vilket ord jag än väljer är det samma sak. Ett år där jag en gång för alla avidentifierat mig med den här världen. För det som är verkligt kan inte dö. När jag fick följa min man g...

Att förlora en älskad familjemedlem, en ung förälder, ett barn eller en partner är alla människors värsta mardröm. Jag skriver alla utan att ha belägg för det men jag tror att det är så. Det är en rädsla man knappt vågar benämna eller närma sig. Iallafall var det så för mig.  De absolut svåraste filmerna jag kunde se var de som innehöll förlusten av en familjemedlem. Jag har gråtit floder till sådana genom livet och jag har inte kunnat förstå hur man klarar sig igenom en sådan förlust.  Nu har den fasan, den mardrömmen blivit min verklighet. Min man dog mitt i livet som man till mans brukar säga, för tidigt. Men så här med facit i hand så var det inte mitt i livet för honom. Det var ett fullevt liv. Skillnaden är att många kanske lever dubbelt så länge, andra även hälften så länge, knappt någon tid alls.   Men vad är tid? En abstraktion. Man brukar också prata om livets orättvisa, och att man antingen vinner (=överlever) en kamp mot cancer el...