HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Imorgon är det dags för lite julledigt och hur mycket jag än älskar och trivs med mitt jobb så ska det bli så himla skönt med friheten av obokade dagar.  Det här året har varit högt och lågt och allt däremellan. Igen. I april knöt jag ihop det sk sorgeåret som jag med stolthet kan säga att jag verkligen levde mig igenom. När alla högtider, familjetraditioner och födelsedagar avverkats kände jag mig på riktigt klar med sorgen. Med det sagt betyder det inte att jag aldrig känner saknad. För det gör jag, ofta. Som jag saknar den mannen! Men sorgen river inte i bröstet, den gör inte ont, inte ens nu när vi går mot familjernas familjehögtid, julen. Jag märker att jag tänker mer på honom just nu, känner att kärleken finns där. I meditation pratar jag med honom och det är fint.    I samband med att sorgeåret gått så hände massor i mig, det var som att jag klarat ett slutprov och vinsten var en aktivering av ett slag jag aldrig tidigare varit med om. Det kan ha han...

Jag får en hel del kommentarer när jag delar mina reflektioner och alla är stöttande och ur medkänsla för vad jag gått igenom. De allra flesta som svarar mig förstår och uppskattar det perspektiv jag delar som inspirerar. Men jag ser även många överidentifiera sig med mig, och ger då uttryck mer för sin egna reaktion om man stått i mina skor, än att man verkligen tagit till sig det jag skriver om. Andra kan komma med goda råd eller ge antydningar om att det jag skriver såklart är ur ett terapeutiskt perspektiv men Helena som privatperson borde rimligtvis känna annorlunda, egentligen.  Jag får även inbjudningar till personliga möten för att prata om det jag skriver om där man hintar om att det är privatpersonen man skulle vilja möta.  Det här är spännande tycker jag för redan när Anders blev sjuk så kunde jag få medkännande kommentarer som, att jag förstår att du har både kunskap och verktyg men det är ju inte så lätt att använda dem på s...