HELENAS LIVSÅSKÅDNING

SORGEN, så bottenlös, smärtsam och renande, och så vacker på samma gång. Det har gått en dryg vecka sen min älskade fina man gick över, vände hem. Det känns som några minuter och som flera månader. Tiden upphör och jag rör mig mellan den jordiska smärtsamma och väldigt fysiska sorgen och saknaden, och den inre friden i andens evighet, vissheten om livet och dödens illusion.  Det gör ont att dras mellan de båda.  Att skriva ger tröst. Men det ger också perspektiv och alla tankar som maler när jag vaknar om natten eller vankar om dagen får sin plats när jag skriver. Pusslet läggs och med det lugnet, och känslorna får utrymme igen. Det finns så mycket att säga, att skriva om den här resan och den pågår ju för fullt. Så jag tänker att det är lika bra att börja...   När friden Är och jag vilar i tacksamheten över vårt liv tillsammans här på jorden, när jag klart kan se perfektionen i allt, då råder Nuet med sin stillhet. Sen plötsligt kraschlandar jag i en kropp som längt...

Släpp taget, det är något jag förespråkar för alla klienter jag möter på ett eller annat sätt. Att ge efter. SURRENDER. Så många har haft modet att låta sig guidas igenom den kapitulationen. Lika många har inte klarat det trots min vägledning och jag har så många gånger undrat vad jag missat, vad som gjort att det funkar för en del men inte för andra.  Naturligtvis har jag upplevt samma sak, den ljuva inre gudomliga friden när jag vågat ge efter fullt ut för smärta, förtvivlan eller rädsla, överlämnat och tagit emot. Men också känslan av att det tar stopp, hur gärna jag än vill kapitulera för det som för stunden Är.     Jag har aldrig känt att jag saknat modet att ge efter, oavsett vilken smärta jag stått i, så vad är det som hindrar?  Motivation? Inte värt det? Jag vet vad jag har men inte vad jag får? Tänk om det blir värre?  Jag har landat i att det handlar om de bindningar vi har till den här världen, till vår fysiska kropp, till vår part...