HELENAS LIVSÅSKÅDNING

I somras skrev jag en hel del om relationer, tankar om man får gå vidare, om att våga gå vidare, om att öppna hjärtat för en ny man som "änka" och tankar om hur en ny relation kan ta sig uttryck bortom det traditionella och av kollektivet förutbestämda. Jag skrev om de tre kärlekarna jag läst om som många går igenom i sitt liv. Där en av relationerna handlar om starka känslor och att möta inre sår och svårigheter med mycket slitningar och smärta i en slags tvingande utveckling. Jag kunde lätt koppla min första vuxna kärleksrelation till den beskrivningen. Den andra kärleken handlade mer om trygghet och lugn utan så mycket dramatik, där man kanske till och med undrar om det ens kan ha handlat om riktig kärlek, för det går ju så lätt. En klockren beskrivning av relationen till min förra man, barnens pappa.  Och den tredje relationen är så en kärlek som kommer till en utan att man ens söker, som att livet orkestrerat den långt bortom ens fattningsförmåga, och man har in...

I samma stund som vi säger JA till något som finns utanför ens trygghetszon är den där, rädslan. Även om det är en fullkomligt sann handling, ett sant JA, så drar det upp ALL rädsla, alla känslor som fram tills nu legat där och hindrat det där inre sanna JA:et, från själen.  När rädslan är uppe kan det vara lätt att börja analysera utifrån perspektivet att något måste vara fel eftersom det känns som det känns. Den enkla vägen kan vara att backa ur med alla egots ursäkter och förklaringar som rättfärdigar att ta den bakre nödutgången.  Om man är medveten om det naturliga i den här processen så kan man istället möta rädslorna. Se dem, skriv ner dem, uttryck dem och framförallt andas och agera ändå.    Oftast när jag skriver här har jag redan gått igenom och mött det som varit utmanande och svårt. Texten har varit en tillbakablick och reflektion av vad jag nyligen gått igenom. Den här gången står jag mitt i reaktionen. Med en rädsla som aktiverats som kän...

"Ni kvinnor har ett vapen" uttryckte en frustrerad man häromdagen. Det vapnet är att ni blir SUR. Och sen berättar ni inte varför ni är sur utan svarar "-det är inget" samtidigt som ni är iskalla och tysta. Som partner vet man exakt när skiftet, reaktionen skedde men är helt omedveten om vad det var som blev fel. Att sen inte få prata om saken och reda ut missförståndet eller vad det kan vara är både provocerande och frustrerande så bråket är ett faktum. Eller bråk, det är svårt att bråka med någon som är tyst, men konflikten är uppenbar. Såklart. Det här vapnet var jag mästare i som ung vuxen. I mitt första seriösa förhållande var jag ofta SUR kan man lugnt säga. Ett beteende jag inte var särskilt stolt över men där och då förmådde jag inte bättre. Jag hade inte orden. Jag hade nog inte förståelse för mina känslor heller. Något triggades och jag gick i reaktion på ett passivt aggressivt sätt genom att bli, SUR.  Eftersom man som omedveten människa också gä...