HELENAS LIVSÅSKÅDNING

En text från systerbloggen  Helenas reflektioner .. Är det här vi är nu? Din partner förs in i den kommunala omsorgen med insatser som dagverksamhet och växelvård, eller flyttas till ett särskilt boende för att bli omhändertagen av personal medan du ska fortsätta leva och njuta av ditt liv.  Det väcker ofta upp en moralisk konflikt inom oss. Får man göra så? Är det okej att som partner värna om det egna livet trots att ens livskamrat inte längre klarar det av egen kraft? Mitt svar på den frågan är alltid JA.    Du är i din fulla rätt att hedra ditt egna liv.    Den känsla av svek som vanligtvis uppstår betyder inte att du faktiskt sviker. Att svika skulle vara att kasta ut någon med stort hjälpbehov på gatan med orden att du får klara dig själv för jag orkar inte mer. Hittills under mina 20 år som kurator har jag aldrig mött någon anhörig som valt den vägen. Det du som anhörig gör är först och främst ditt bästa utifrån förmåga och den situation som uppstått...

Imorgon är det dags för lite julledigt och hur mycket jag än älskar och trivs med mitt jobb så ska det bli så himla skönt med friheten av obokade dagar.  Det här året har varit högt och lågt och allt däremellan. Igen. I april knöt jag ihop det sk sorgeåret som jag med stolthet kan säga att jag verkligen levde mig igenom. När alla högtider, familjetraditioner och födelsedagar avverkats kände jag mig på riktigt klar med sorgen. Med det sagt betyder det inte att jag aldrig känner saknad. För det gör jag, ofta. Som jag saknar den mannen! Men sorgen river inte i bröstet, den gör inte ont, inte ens nu när vi går mot familjernas familjehögtid, julen. Jag märker att jag tänker mer på honom just nu, känner att kärleken finns där. I meditation pratar jag med honom och det är fint.    I samband med att sorgeåret gått så hände massor i mig, det var som att jag klarat ett slutprov och vinsten var en aktivering av ett slag jag aldrig tidigare varit med om. Det kan ha han...

Jag får en hel del kommentarer när jag delar mina reflektioner och alla är stöttande och ur medkänsla för vad jag gått igenom. De allra flesta som svarar mig förstår och uppskattar det perspektiv jag delar som inspirerar. Men jag ser även många överidentifiera sig med mig, och ger då uttryck mer för sin egna reaktion om man stått i mina skor, än att man verkligen tagit till sig det jag skriver om. Andra kan komma med goda råd eller ge antydningar om att det jag skriver såklart är ur ett terapeutiskt perspektiv men Helena som privatperson borde rimligtvis känna annorlunda, egentligen.  Jag får även inbjudningar till personliga möten för att prata om det jag skriver om där man hintar om att det är privatpersonen man skulle vilja möta.  Det här är spännande tycker jag för redan när Anders blev sjuk så kunde jag få medkännande kommentarer som, att jag förstår att du har både kunskap och verktyg men det är ju inte så lätt att använda dem på s...

Förr i tiden skulle en änka eller änkling bära svart under hela sorgeåret för att visa sin vördnad mot den döde. Som om sorgen inte syns på utsidan så finns den inte. Ett sätt att bevisa för omvärlden att jag minsann har älskat min livskamrat. Det här är något vi bär med oss kollektivt genetiskt tror jag. Inpräntat i vårt varande som så mycket annat. I tsunamin i Thailand förlorade Pigge Werkelin sin fru och två barn och blev ensam kvar av vad som varit en hel familj. Ganska snart efter (ur samhällets mått mätt) så mötte han en ny kvinna och om jag inte minns fel så bildade de familj tillsammans. Förfärande! Jag kommer ihåg min egen reaktion när jag läste om honom. Det var faktiskt nära förfäran över att han så snart "bara glömde sin förra familj". Om jag inte minns fel så skrevs det även en hel del om just det också. Som om han gjorde något fel och hemskt när han i själva verket tog vara på livet han hade i behåll och dessutom fick ynnesten att u...

Jag ska snart fylla 48 år. En ålder jag ser fram emot och har längtat efter. Det kanske låter konstigt men sen jag började utforska min Human design för 8 år sedan har jag förstått att jag har det bästa kvar. Jag fick en förklaring på varför jag känt det som att jag betraktat livet mer än deltagit. Inte som ung, då var jag med i allt utan att känna efter vad som var bra för mig, men sen barnen kom har jag känt det så. Jag upplevde ofta att jag stod vid sidan av familjen, iakttog barnen och min man när de hittade på saker, lekte, upplevde och utforskade livet tillsammans. Jag var där men ändå inte. Från att ha älskat fester, middagar och umgänge med familj och vänner så fanns inget driv att fixa med sådant. Det kanske stämmer för många under småbarnsåren men det höll i sig. Jag hade inget behov att vara social. När pandemin stängde ner den världsliga karusellen var det en befrielse.  Jag minns att jag kunde säga till min man att vänta bara, "the best is yet to come". ...