HELENAS LIVSÅSKÅDNING

I samma stund som vi säger JA till något som finns utanför ens trygghetszon är den där, rädslan. Även om det är en fullkomligt sann handling, ett sant JA, så drar det upp ALL rädsla, alla känslor som fram tills nu legat där och hindrat det där inre sanna JA:et, från själen.  När rädslan är uppe kan det vara lätt att börja analysera utifrån perspektivet att något måste vara fel eftersom det känns som det känns. Den enkla vägen kan vara att backa ur med alla egots ursäkter och förklaringar som rättfärdigar att ta den bakre nödutgången.  Om man är medveten om det naturliga i den här processen så kan man istället möta rädslorna. Se dem, skriv ner dem, uttryck dem och framförallt andas och agera ändå.    Oftast när jag skriver här har jag redan gått igenom och mött det som varit utmanande och svårt. Texten har varit en tillbakablick och reflektion av vad jag nyligen gått igenom. Den här gången står jag mitt i reaktionen. Med en rädsla som aktiverats som kän...

Som barn älskade jag boken (och filmen) om Ronja Rövardotter som Astrid Lindgren skrivit. Det gör jag fortfarande. Jag minns hur tokig jag tyckte hon var Ronja som sökte upp allt som de vuxna varnade henne för. Att hon vågade! Nu förstår jag att det är en perfekt gestaltning av hur livet funkar om vi tillåter det att vägleda oss framåt. För om Ronja undvikit allt hon skulle akta sig för så hade hon blivit en person som är rädd för det mesta, som sett faror i allt, istället för den trygga, kunniga och kompetenta människa hon blev.   Idag när jag tittar tillbaka på mitt liv så kan jag se att det ändå bott en Ronja i mig. En inre kraft som inte tillåtit mig att stagnera eller nöja mig med det som varit bara för att det funnits en förklaring till det. Istället kan jag konstatera att allt jag sagt att jag varit rädd för eller aldrig skulle göra, det har Livet utmanat mig att ta mig an.   jag är rädd för...   Som liten och ung vuxen var jag till exempel vans...

Jag tycker det är roligt att använda olika arenor i tillvaron för att testa var jag mentalt och emotionellt befinner mig just nu. Dansbanan har varit en sådan arena för mig under många år. Eftersom jag regelbundet varit ute och dansat så har jag lätt kunnat se när jag skiftat något inom mig. Till exempel kommer jag ihåg ett tillfälle när jag nobbade en person. Det är något man inte gör på dansbanan och det måste finnas skäl som typ håller i en rättegång om man ska nobba. Jag hade under ganska lång tid jobbat med dels att respektera mina gränser och att lita till min inre vägledning, min känsliga intuition. En intuition jag länge dömt ut som dömande och hård för att jag så snabbt känner om en människa eller upplevelse är bra för mig eller inte. Man måste ju ge människor och situationer en chans var min inställning. En inställning som gjort att jag utsatt mig för onödigt obehag genom livet.    Det jag tidigare noterat på dansgolvet var att jag ofta redan innan jag ens sett ...

Vi utvecklas genom smärta. Både vi människor och det samhälle vi lever i utvecklas genom kriser. Det smärtsamma och svåra behöver falla hela vägen ner till den djupaste botten. Det är så vi kommer vidare i livet, på riktigt. När botten är nådd kan vi ta spjärn och skjuta oss uppåt igen. Om vi inte ger efter och låter oss nå botten så blir vi kvar i dyn av smärta och mörker, eller kämpandes precis vid ytan.  Genom motgångar eller livskriser som fysisk eller psykisk sjukdom, separation, förlorat jobb eller förluster hittar vi nycklar vi aldrig kan finna i lycka. Men däremot så är det lycka som blir belöningen av det inre arbete du gör. När du tar dig igenom smärtan utan att döva eller undvika eller förtränga den, då kommer du ut på andra sidan, där lyckan bor.    Kan det bli så även i samhället? På vår jord? För vi kan nog alla vara överens om att det är kris ute i världen, det är destruktiva vindar som blåser just nu. MEN VÄRLDEN DÅ? Våldet ök...