HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Det är hög tid att sammanfatta år 2024. Vad tar du med dig in i kommande år? Vad vill du packa ihop och lämna kvar? Vad ser du fram emot inför 2025? Mitt 2024 har varit innehållsrikt på utsidan och stundvis kaotiskt på insidan men uppblandat med en stor inre frid. Vad som hänt ute i vår värld lägger jag ärligt talat inte så stor vikt vid. Den speglar vad som är på insidan så mitt fokus kommer alltid att ligga inåt. Som min nygjorda tatuering säger!  Så som i himlen så ock på jorden.  Lika vackert som det är sant. sorgen som kommer och går   Som jag skrivit om tidigare så har sorgen efter min make varit som en bakgrundsvibration med ett par nya vågor som kommit på ytan. Den ena i somras och den andra helt nyligen.  När någon blir allvarligt sjuk och närmar sig döden så tenderar man att dra sig inåt. Jag beskriver det som att personen hamnar i en bubbla där vi runt omkring inte har fullt tillträde. På samma sätt kan man som anhörig också skapa en egen bubbla för att ha...

I förra texten jag skrev reflekterade jag runt ordet surrender och vikten av att ge efter för allt vad livet presenterar, oavsett om det är något vi vill eller ej. Att släppa vår egen egovilja till förmån för vår högsta Gudomliga vilja.  Jag tänker att det också handlar om situationer vi redan befinner oss i. Jobbet till exempel. Hur många finns det inte som knegar på i ett jobb man inte trivs med bara för att få sin lön, eller för att man inte tror sig klara av något annat, eller vad det nu kan vara för idé som ligger bakom. Så många timmar av våra liv som vi spenderar på att jobba, borde vi inte då vara mera noggranna med vad vi faktiskt jobbar med?  Att få känna sig tillfreds och nöjd efter en arbetsdag är varje människas rättighet anser jag. När vi är på ett arbete som är sant för en så ger det känslor som lugn, tillfredsställelse och lyckosam. Då spelar det ingen roll om du står vid ett löpande band eller utför hjärtoperationer. Känner du det efter en arbetsvecka? Om...

Det är natten till nyårsafton 2022. Jag vaknar i vanlig ordning och har svårt att somna om. Så har det varit under flera år nu sedan klimakteriet gjorde entré. De vakna timmarna om natten har visat sig vara ett bra tillfälle att reflektera, skriva och vila i närvaro. Det är dags att summera det här året. Det svåraste året i mitt liv. Ett år av så mycket rädsla, sjukdom, död och smärta. Ett år där jag tappat kontrollen för att senare även släppa kontrollen fullständigt genom att ge efter för livets vilja som inte var samma som min. Ett år där allt jag tidigare erfarit, betraktat och lärt utmanades och gav mig kvitto på att jag har det som krävs för att rida ut det som varit min största rädsla. Ett år där jag genom döden fått kontakt med Livet, med Kärleken, med Evigheten, med Gud. Vilket ord jag än väljer är det samma sak. Ett år där jag en gång för alla avidentifierat mig med den här världen. För det som är verkligt kan inte dö. När jag fick följa min man g...