HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Hej igen. Det är glest mellan bloggarna nu. Tror jag har behövt bara vara en tid. Bara låta vardagen ticka på. Och så är jag ju så himla nykär, det kanske är den största förklaringen. Men med en ny relation kommer nya utmaningar så nu är det dags för en stunds reflektion över månaderna som gått.  ENSAMHETENS TYNGD Det är nu drygt två år sen jag blev änka. Två intensiva år där fokus har varit att möta sorgen och läka allt som följt i kölvattnet av den. Samtidigt har livet gått vidare. Dottern har hunnit gå ut nian och sonen har tagit studenten. Den ena har tagit körkort och den andra har precis börjat övningsköra. Gräset växer, snön faller och huset ska tas om hand med allt vad det innebär. Likaså sommarstuga och vinterstuga. Bilar, moped och skotrar ska servas. För att inte tala om alla kostnader som följer med.  Man kan ju tycka att det är lyxbekymmer. Och det är det. Men i kölvattnet av att ha förlorat den del av familjen som varit drivande i allt detta så känns det int...

Det har gått ett år. Ett år sen det obegripliga mest skrämmande och svåra jag gått igenom skedde. Det som inte fick hända. Min älskade man och mina barns fantastiska pappa lämnade en uttjänad och svårt märkt av sjukdom och medicinering men tapper kropp bakom sig när han gick vidare till en annan dimension. Kvar blev vi, en trio utan den klippa och motor som varit limmet och drivet i vår familj.  Det har gått ett år. Livet går vidare. Vår familjetrio har fungerat fint. Vi har så otroligt mycket stöd av min familj och av min mans familj och alla vänner omkring.    katastrof som katalysator?   När en livskatastrof händer kan det bli en katalysator för att öppna hjärtat för Livet självt (Gud om man så vill) bara man är villig att ge efter för allt som känns. Dagarna efter min mans död var fullkomligt bottenlösa av förtvivlan, panik, rädsla och smärta. Vad var meningen med att fortsätta leva?! Hade jag inte bearbetat mycket sen innan och hade jag inte varit trygg i h...

Så var det ensamhetens tur att komma upp till ytan. Ett halvår har gått. Vardagen tickar på och jag har så mycket tid för mig själv. Ensamtid. Egentid. Sånt jag brukat längta efter, njuta av till fullo. Min man och jag var bra på att ge varann just det och det var naturligtvis värdefullt och är inget jag underskattar betydelsen av då. Men nu. Den påtvingade egentiden känns inte alls lika välgörande. Men den hjälper mig att möta det som behöver mötas. Och nu är det dags för upplevelsen av att vara och känna mig Ensam.   Vad gör jag med all tid? Med all tystnad?  Hittills har jag fyllt den med allt från göranden till att sträckkolla serier, fixat och stökat och åkt så mycket bil mellan våra stugor, eller till och från danser att kroppen med ett ryggskott till slut sa stopp. Sluta springa nu. Det var alltså dags att stanna upp igen, låta själen ta över rodret och i den stillheten kom då nästa nivå av den här processen.  Jag k...