ENSAMHETEN

Så var det ensamhetens tur att komma upp till ytan. Ett halvår har gått. Vardagen tickar på och jag har så mycket tid för mig själv. Ensamtid. Egentid. Sånt jag brukat längta efter, njuta av till fullo. Min man och jag var bra på att ge varann just det och det var naturligtvis värdefullt och är inget jag underskattar betydelsen av då. Men nu. Den påtvingade egentiden känns inte alls lika välgörande. Men den hjälper mig att möta det som behöver mötas. Och nu är det dags för upplevelsen av att vara och känna mig Ensam.
 

Vad gör jag med all tid? Med all tystnad? 

Hittills har jag fyllt den med allt från göranden till att sträckkolla serier, fixat och stökat och åkt så mycket bil mellan våra stugor, eller till och från danser att kroppen med ett ryggskott till slut sa stopp. Sluta springa nu.

Det var alltså dags att stanna upp igen, låta själen ta över rodret och i den stillheten kom då nästa nivå av den här processen. 

Jag känner inte Hans närvaro lika starkt längre. Den värmande kärleksfulla famnen har dragit sig undan. Det är vad som händer har jag förstått, att även den känslan går i vågor. Kanske är det därför man säger att sorg går just i vågor. Allt hänger ju samman, är Ett. 

Tiden läker sägs det. Jag tror inte tiden har något med läkning att göra. Tiden är ett abstrakt värdsligt påfund som inte är verkligt. Det är i Nuet som läkning sker, liksom det är i Nuet livet sker. Det är när vi möter och vilar in i känslorna precis när de dyker upp i Nuet som vi läker. 
 

Så när känslan av Ensam börjar vibrera öppnar jag mig försiktigt för att möta allt som göms i den. Det är en hel del. 

Min människa saknar sin livskamrat och det liv som var vårt.
 

Min människa vill ha honom här, vill prata med honom. 

• Vill berätta om det här galna året som gått sen sjukdomen flyttade in.
• Vill diskutera, förfäras och skratta åt vad det egentligen är vi fått gå igenom.
• Vill berätta om tiden sen han lämnade sin fysiska kropp här och gick över, hur det varit, vad jag gjort och hur jag känt det.
• VIll berätta om våra fina barn, vad de gör och höra hans syn på hur jag ska axla det fortsatta föräldraskapet.
• Vill höra hans röst och känna hans famn.
• Vill höra han berätta hur han haft det, vad han gör och hur det är där han nu befinner sig.
• Vill veta vad han tänker och känner nu runt allt vi gått igenom sen den här tiden för ett år sen. 

Min människa vill så mycket.

Istället vilar jag in i smärtan av Ensam. Andas, spelar hög musik och låter tårarna rinna. This too shall pass. Och när känslan klingat av så har ytterligare en liten skärva läkt ihop i mitt hjärta.