HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Som barn älskade jag boken (och filmen) om Ronja Rövardotter som Astrid Lindgren skrivit. Det gör jag fortfarande. Jag minns hur tokig jag tyckte hon var Ronja som sökte upp allt som de vuxna varnade henne för. Att hon vågade! Nu förstår jag att det är en perfekt gestaltning av hur livet funkar om vi tillåter det att vägleda oss framåt. För om Ronja undvikit allt hon skulle akta sig för så hade hon blivit en person som är rädd för det mesta, som sett faror i allt, istället för den trygga, kunniga och kompetenta människa hon blev.   Idag när jag tittar tillbaka på mitt liv så kan jag se att det ändå bott en Ronja i mig. En inre kraft som inte tillåtit mig att stagnera eller nöja mig med det som varit bara för att det funnits en förklaring till det. Istället kan jag konstatera att allt jag sagt att jag varit rädd för eller aldrig skulle göra, det har Livet utmanat mig att ta mig an.   jag är rädd för...   Som liten och ung vuxen var jag till exempel vans...

Det är natten till nyårsafton 2022. Jag vaknar i vanlig ordning och har svårt att somna om. Så har det varit under flera år nu sedan klimakteriet gjorde entré. De vakna timmarna om natten har visat sig vara ett bra tillfälle att reflektera, skriva och vila i närvaro. Det är dags att summera det här året. Det svåraste året i mitt liv. Ett år av så mycket rädsla, sjukdom, död och smärta. Ett år där jag tappat kontrollen för att senare även släppa kontrollen fullständigt genom att ge efter för livets vilja som inte var samma som min. Ett år där allt jag tidigare erfarit, betraktat och lärt utmanades och gav mig kvitto på att jag har det som krävs för att rida ut det som varit min största rädsla. Ett år där jag genom döden fått kontakt med Livet, med Kärleken, med Evigheten, med Gud. Vilket ord jag än väljer är det samma sak. Ett år där jag en gång för alla avidentifierat mig med den här världen. För det som är verkligt kan inte dö. När jag fick följa min man g...

Vi utvecklas genom smärta. Både vi människor och det samhälle vi lever i utvecklas genom kriser. Det smärtsamma och svåra behöver falla hela vägen ner till den djupaste botten. Det är så vi kommer vidare i livet, på riktigt. När botten är nådd kan vi ta spjärn och skjuta oss uppåt igen. Om vi inte ger efter och låter oss nå botten så blir vi kvar i dyn av smärta och mörker, eller kämpandes precis vid ytan.  Genom motgångar eller livskriser som fysisk eller psykisk sjukdom, separation, förlorat jobb eller förluster hittar vi nycklar vi aldrig kan finna i lycka. Men däremot så är det lycka som blir belöningen av det inre arbete du gör. När du tar dig igenom smärtan utan att döva eller undvika eller förtränga den, då kommer du ut på andra sidan, där lyckan bor.    Kan det bli så även i samhället? På vår jord? För vi kan nog alla vara överens om att det är kris ute i världen, det är destruktiva vindar som blåser just nu. MEN VÄRLDEN DÅ? Våldet ök...