HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Det är hög tid att sammanfatta år 2024. Vad tar du med dig in i kommande år? Vad vill du packa ihop och lämna kvar? Vad ser du fram emot inför 2025? Mitt 2024 har varit innehållsrikt på utsidan och stundvis kaotiskt på insidan men uppblandat med en stor inre frid. Vad som hänt ute i vår värld lägger jag ärligt talat inte så stor vikt vid. Den speglar vad som är på insidan så mitt fokus kommer alltid att ligga inåt. Som min nygjorda tatuering säger!  Så som i himlen så ock på jorden.  Lika vackert som det är sant. sorgen som kommer och går   Som jag skrivit om tidigare så har sorgen efter min make varit som en bakgrundsvibration med ett par nya vågor som kommit på ytan. Den ena i somras och den andra helt nyligen.  När någon blir allvarligt sjuk och närmar sig döden så tenderar man att dra sig inåt. Jag beskriver det som att personen hamnar i en bubbla där vi runt omkring inte har fullt tillträde. På samma sätt kan man som anhörig också skapa en egen bubbla för att ha...

Hej igen. Det är glest mellan bloggarna nu. Tror jag har behövt bara vara en tid. Bara låta vardagen ticka på. Och så är jag ju så himla nykär, det kanske är den största förklaringen. Men med en ny relation kommer nya utmaningar så nu är det dags för en stunds reflektion över månaderna som gått.  ENSAMHETENS TYNGD Det är nu drygt två år sen jag blev änka. Två intensiva år där fokus har varit att möta sorgen och läka allt som följt i kölvattnet av den. Samtidigt har livet gått vidare. Dottern har hunnit gå ut nian och sonen har tagit studenten. Den ena har tagit körkort och den andra har precis börjat övningsköra. Gräset växer, snön faller och huset ska tas om hand med allt vad det innebär. Likaså sommarstuga och vinterstuga. Bilar, moped och skotrar ska servas. För att inte tala om alla kostnader som följer med.  Man kan ju tycka att det är lyxbekymmer. Och det är det. Men i kölvattnet av att ha förlorat den del av familjen som varit drivande i allt detta så känns det int...

Jag älskar relationer och allt vad det innebär. De utmaningar som uppstår, vad som triggas, hur vi kommunicerar, olikheter, likheter, samförstånd och missförstånd. Tänk vad livet vore tråkigt utan våra relationer.  Efter att min livskamrat gick över till nästa dimension så har jag än mer lärt mig att uppskatta och värdera mina relationer. De har alltid varit viktiga för mig, men nu är de livet självt. Jag ser och känner sådan tacksamhet över alla de relationer jag fått, skapat och närt genom livet, oavsett om de är nära eller i periferin. Det är verkligen i relation som livet händer.   kärleksrelation   Mina familje- och vänskapsrelationer har djupnat och fått ny mening under de här två åren som gått sen Anders dog och nu får jag även uppleva en kärleksrelation i den här nya platsen i mig själv.  Att gå i och ur kärleksrelationer är i sig inget ovanligt, det gör vi människor genom livet. Man inser att man inte passar för varandra, man glider ...

I somras skrev jag en hel del om relationer, tankar om man får gå vidare, om att våga gå vidare, om att öppna hjärtat för en ny man som "änka" och tankar om hur en ny relation kan ta sig uttryck bortom det traditionella och av kollektivet förutbestämda. Jag skrev om de tre kärlekarna jag läst om som många går igenom i sitt liv. Där en av relationerna handlar om starka känslor och att möta inre sår och svårigheter med mycket slitningar och smärta i en slags tvingande utveckling. Jag kunde lätt koppla min första vuxna kärleksrelation till den beskrivningen. Den andra kärleken handlade mer om trygghet och lugn utan så mycket dramatik, där man kanske till och med undrar om det ens kan ha handlat om riktig kärlek, för det går ju så lätt. En klockren beskrivning av relationen till min förra man, barnens pappa.  Och den tredje relationen är så en kärlek som kommer till en utan att man ens söker, som att livet orkestrerat den långt bortom ens fattningsförmåga, och man har in...

Av allt jag betraktar och utforskar i livet är det relationer som jag verkligen kan nörda in mig på. Som jag beskrivit förr så har min livsprofil (enl Human design) tre faser och temat genom dessa faser har för mig varit just kärleksrelationer. Nyligen hörde jag någon säga att vi upplever tre olika kärlekar genom livet. Det är ett generellt påstående som man såklart behöver kontemplera själv. Men för mig tror jag det stämmer fint.  Han menade att en av relationerna handlade om starka känslor och att möta svårigheter med mycket slitningar och smärta, en slags tvingande utveckling. En andra handlade mer om trygghet och lugn utan så mycket dramatik, där man kanske till och med undrar om det ens kan ha handlat om riktig kärlek, det går ju så lätt. Och den tredje är en kärlek som kommer till en utan att man ens söker, som att livet orkestrerar den och man har ingen möjlighet att värja sig. Lite rolig teori, särskilt när jag ser över mitt egna trefasiga liv.  ...

Förr i tiden skulle en änka eller änkling bära svart under hela sorgeåret för att visa sin vördnad mot den döde. Som om sorgen inte syns på utsidan så finns den inte. Ett sätt att bevisa för omvärlden att jag minsann har älskat min livskamrat. Det här är något vi bär med oss kollektivt genetiskt tror jag. Inpräntat i vårt varande som så mycket annat. I tsunamin i Thailand förlorade Pigge Werkelin sin fru och två barn och blev ensam kvar av vad som varit en hel familj. Ganska snart efter (ur samhällets mått mätt) så mötte han en ny kvinna och om jag inte minns fel så bildade de familj tillsammans. Förfärande! Jag kommer ihåg min egen reaktion när jag läste om honom. Det var faktiskt nära förfäran över att han så snart "bara glömde sin förra familj". Om jag inte minns fel så skrevs det även en hel del om just det också. Som om han gjorde något fel och hemskt när han i själva verket tog vara på livet han hade i behåll och dessutom fick ynnesten att u...

I 20 år har jag jobbat aktivt med att på djupet förstå människan, lära känna vem jag är på riktigt och förklara och guida andra till detsamma. Jag har mött utmaningar, läkt gamla sår av övergivenhet och svek, jag har förlåtit mig själv och andra och genomskådat egot för att till slut landa i en skön fridfull tillvaro. Jobbet rullade på, mina relationer var sunda och sanna, barnen artade sig fint och min man och jag satsade på att skapa smultron-ställen i våra respektive barndomsmiljöer och vi började hitta tillbaka till gemensamma aktiviteter nu när barnen inte längre ville hänga med oss som förr. Livet tuffade på i sin gilla gång helt enkelt. Allt var gott.   Så kom senhösten -21 med ett brak. Plötsligt flyttade rädsla, sjukdom och förtvivlan in i harmonin. Jag ställdes inför min absolut största rädsla, att förlora min kärlek, till döden. Att stå bredvid när ens älskade man bryts ner av sjukdom, att inte kunna hjälpa trot...