HELENAS LIVSÅSKÅDNING

I somras skrev jag en hel del om relationer, tankar om man får gå vidare, om att våga gå vidare, om att öppna hjärtat för en ny man som "änka" och tankar om hur en ny relation kan ta sig uttryck bortom det traditionella och av kollektivet förutbestämda. Jag skrev om de tre kärlekarna jag läst om som många går igenom i sitt liv. Där en av relationerna handlar om starka känslor och att möta inre sår och svårigheter med mycket slitningar och smärta i en slags tvingande utveckling. Jag kunde lätt koppla min första vuxna kärleksrelation till den beskrivningen. Den andra kärleken handlade mer om trygghet och lugn utan så mycket dramatik, där man kanske till och med undrar om det ens kan ha handlat om riktig kärlek, för det går ju så lätt. En klockren beskrivning av relationen till min förra man, barnens pappa.  Och den tredje relationen är så en kärlek som kommer till en utan att man ens söker, som att livet orkestrerat den långt bortom ens fattningsförmåga, och man har in...

Vi utvecklas genom smärta. Både vi människor och det samhälle vi lever i utvecklas genom kriser. Det smärtsamma och svåra behöver falla hela vägen ner till den djupaste botten. Det är så vi kommer vidare i livet, på riktigt. När botten är nådd kan vi ta spjärn och skjuta oss uppåt igen. Om vi inte ger efter och låter oss nå botten så blir vi kvar i dyn av smärta och mörker, eller kämpandes precis vid ytan.  Genom motgångar eller livskriser som fysisk eller psykisk sjukdom, separation, förlorat jobb eller förluster hittar vi nycklar vi aldrig kan finna i lycka. Men däremot så är det lycka som blir belöningen av det inre arbete du gör. När du tar dig igenom smärtan utan att döva eller undvika eller förtränga den, då kommer du ut på andra sidan, där lyckan bor.    Kan det bli så även i samhället? På vår jord? För vi kan nog alla vara överens om att det är kris ute i världen, det är destruktiva vindar som blåser just nu. MEN VÄRLDEN DÅ? Våldet ök...