HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Du är helt otrolig. Vad stark du är. Att du orkar. Du verkar ändå må så bra. Vad är du gjord av? Vem är du egentligen?! Många är kommentarerna jag fått höra det senaste året. (läs tidigare bloggar om du inte vet) De flesta förundras och inspireras. Andra tycker att jag inte lever i "verkligheten".  Det är sant. Jag lever inte i den här verkligheten. Iallafall inte som de flesta av jordens befolkning gör. Jag gör den inte verklig, jag identifierar mig inte längre med det jag tänker, känner, ser och upplever. Det påverkar mig inte som förr.   Med det sagt betyder det inte att jag inte känner något för det jag är med om. Eller för den del tycker saker om sånt som sker. Ni som följer min blogg vet ju att jag betraktar och reflekterar. Och den som är jag har ju ändå tagit sig en människoavatar, Helena, för att spela det här spelet till fullo.  I hela mitt liv har jag känt en viss utanförskap, och jag har varit extremt känslig för utanförskapskänslan. S...

Att förlora en älskad familjemedlem, en ung förälder, ett barn eller en partner är alla människors värsta mardröm. Jag skriver alla utan att ha belägg för det men jag tror att det är så. Det är en rädsla man knappt vågar benämna eller närma sig. Iallafall var det så för mig.  De absolut svåraste filmerna jag kunde se var de som innehöll förlusten av en familjemedlem. Jag har gråtit floder till sådana genom livet och jag har inte kunnat förstå hur man klarar sig igenom en sådan förlust.  Nu har den fasan, den mardrömmen blivit min verklighet. Min man dog mitt i livet som man till mans brukar säga, för tidigt. Men så här med facit i hand så var det inte mitt i livet för honom. Det var ett fullevt liv. Skillnaden är att många kanske lever dubbelt så länge, andra även hälften så länge, knappt någon tid alls.   Men vad är tid? En abstraktion. Man brukar också prata om livets orättvisa, och att man antingen vinner (=överlever) en kamp mot cancer el...