HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Det är hög tid att sammanfatta år 2024. Vad tar du med dig in i kommande år? Vad vill du packa ihop och lämna kvar? Vad ser du fram emot inför 2025? Mitt 2024 har varit innehållsrikt på utsidan och stundvis kaotiskt på insidan men uppblandat med en stor inre frid. Vad som hänt ute i vår värld lägger jag ärligt talat inte så stor vikt vid. Den speglar vad som är på insidan så mitt fokus kommer alltid att ligga inåt. Som min nygjorda tatuering säger!  Så som i himlen så ock på jorden.  Lika vackert som det är sant. sorgen som kommer och går   Som jag skrivit om tidigare så har sorgen efter min make varit som en bakgrundsvibration med ett par nya vågor som kommit på ytan. Den ena i somras och den andra helt nyligen.  När någon blir allvarligt sjuk och närmar sig döden så tenderar man att dra sig inåt. Jag beskriver det som att personen hamnar i en bubbla där vi runt omkring inte har fullt tillträde. På samma sätt kan man som anhörig också skapa en egen bubbla för att ha...

En text från systerbloggen  Helenas reflektioner .. Är det här vi är nu? Din partner förs in i den kommunala omsorgen med insatser som dagverksamhet och växelvård, eller flyttas till ett särskilt boende för att bli omhändertagen av personal medan du ska fortsätta leva och njuta av ditt liv.  Det väcker ofta upp en moralisk konflikt inom oss. Får man göra så? Är det okej att som partner värna om det egna livet trots att ens livskamrat inte längre klarar det av egen kraft? Mitt svar på den frågan är alltid JA.    Du är i din fulla rätt att hedra ditt egna liv.    Den känsla av svek som vanligtvis uppstår betyder inte att du faktiskt sviker. Att svika skulle vara att kasta ut någon med stort hjälpbehov på gatan med orden att du får klara dig själv för jag orkar inte mer. Hittills under mina 20 år som kurator har jag aldrig mött någon anhörig som valt den vägen. Det du som anhörig gör är först och främst ditt bästa utifrån förmåga och den situation som uppstått...

Hej igen. Det är glest mellan bloggarna nu. Tror jag har behövt bara vara en tid. Bara låta vardagen ticka på. Och så är jag ju så himla nykär, det kanske är den största förklaringen. Men med en ny relation kommer nya utmaningar så nu är det dags för en stunds reflektion över månaderna som gått.  ENSAMHETENS TYNGD Det är nu drygt två år sen jag blev änka. Två intensiva år där fokus har varit att möta sorgen och läka allt som följt i kölvattnet av den. Samtidigt har livet gått vidare. Dottern har hunnit gå ut nian och sonen har tagit studenten. Den ena har tagit körkort och den andra har precis börjat övningsköra. Gräset växer, snön faller och huset ska tas om hand med allt vad det innebär. Likaså sommarstuga och vinterstuga. Bilar, moped och skotrar ska servas. För att inte tala om alla kostnader som följer med.  Man kan ju tycka att det är lyxbekymmer. Och det är det. Men i kölvattnet av att ha förlorat den del av familjen som varit drivande i allt detta så känns det int...

Jag älskar relationer och allt vad det innebär. De utmaningar som uppstår, vad som triggas, hur vi kommunicerar, olikheter, likheter, samförstånd och missförstånd. Tänk vad livet vore tråkigt utan våra relationer.  Efter att min livskamrat gick över till nästa dimension så har jag än mer lärt mig att uppskatta och värdera mina relationer. De har alltid varit viktiga för mig, men nu är de livet självt. Jag ser och känner sådan tacksamhet över alla de relationer jag fått, skapat och närt genom livet, oavsett om de är nära eller i periferin. Det är verkligen i relation som livet händer.   kärleksrelation   Mina familje- och vänskapsrelationer har djupnat och fått ny mening under de här två åren som gått sen Anders dog och nu får jag även uppleva en kärleksrelation i den här nya platsen i mig själv.  Att gå i och ur kärleksrelationer är i sig inget ovanligt, det gör vi människor genom livet. Man inser att man inte passar för varandra, man glider ...

I somras skrev jag en hel del om relationer, tankar om man får gå vidare, om att våga gå vidare, om att öppna hjärtat för en ny man som "änka" och tankar om hur en ny relation kan ta sig uttryck bortom det traditionella och av kollektivet förutbestämda. Jag skrev om de tre kärlekarna jag läst om som många går igenom i sitt liv. Där en av relationerna handlar om starka känslor och att möta inre sår och svårigheter med mycket slitningar och smärta i en slags tvingande utveckling. Jag kunde lätt koppla min första vuxna kärleksrelation till den beskrivningen. Den andra kärleken handlade mer om trygghet och lugn utan så mycket dramatik, där man kanske till och med undrar om det ens kan ha handlat om riktig kärlek, för det går ju så lätt. En klockren beskrivning av relationen till min förra man, barnens pappa.  Och den tredje relationen är så en kärlek som kommer till en utan att man ens söker, som att livet orkestrerat den långt bortom ens fattningsförmåga, och man har in...

I samma stund som vi säger JA till något som finns utanför ens trygghetszon är den där, rädslan. Även om det är en fullkomligt sann handling, ett sant JA, så drar det upp ALL rädsla, alla känslor som fram tills nu legat där och hindrat det där inre sanna JA:et, från själen.  När rädslan är uppe kan det vara lätt att börja analysera utifrån perspektivet att något måste vara fel eftersom det känns som det känns. Den enkla vägen kan vara att backa ur med alla egots ursäkter och förklaringar som rättfärdigar att ta den bakre nödutgången.  Om man är medveten om det naturliga i den här processen så kan man istället möta rädslorna. Se dem, skriv ner dem, uttryck dem och framförallt andas och agera ändå.    Oftast när jag skriver här har jag redan gått igenom och mött det som varit utmanande och svårt. Texten har varit en tillbakablick och reflektion av vad jag nyligen gått igenom. Den här gången står jag mitt i reaktionen. Med en rädsla som aktiverats som kän...

I förra texten jag skrev reflekterade jag runt ordet surrender och vikten av att ge efter för allt vad livet presenterar, oavsett om det är något vi vill eller ej. Att släppa vår egen egovilja till förmån för vår högsta Gudomliga vilja.  Jag tänker att det också handlar om situationer vi redan befinner oss i. Jobbet till exempel. Hur många finns det inte som knegar på i ett jobb man inte trivs med bara för att få sin lön, eller för att man inte tror sig klara av något annat, eller vad det nu kan vara för idé som ligger bakom. Så många timmar av våra liv som vi spenderar på att jobba, borde vi inte då vara mera noggranna med vad vi faktiskt jobbar med?  Att få känna sig tillfreds och nöjd efter en arbetsdag är varje människas rättighet anser jag. När vi är på ett arbete som är sant för en så ger det känslor som lugn, tillfredsställelse och lyckosam. Då spelar det ingen roll om du står vid ett löpande band eller utför hjärtoperationer. Känner du det efter en arbetsvecka? Om...