HELENAS LIVSÅSKÅDNING

  Att gå i terapi är för många något suspekt, lite läskigt som man måste göra när allt kraschat. När man störtat in i den berömda väggen, hamnat i livskriser, upplevt svåra trauman eller när man lider av sk "psykiska problem". Många människor tror även att det handlar om att någon ska tala om för dem hur de ska leva, hur de ska må bättre. Jag kan möta människor som vill att deras partners eller närstående ska gå hos mig för att de ska förstå vad tokigt de beter sig, eller att de måste ändra på än det ena än det andra för att livet ska bli bättre för dem själva. De vill med andra ord att jag ska styra upp deras nära! ;) Det kan låta tokigt men det är inte svårt att hamna i de tankarna. Det är lättare att se mönster och svårigheter hos andra. Vi har ju fullt upp med att leva med oss själva och har dessutom inte så mycket att jämföra med så vi mår väl så bra som man kan förvänta sig. Eller?   Tänk om terapi egentligen handlar om evolution? Att hjälpa sig själv till utveckling i ...

  I det här fysiska samhället vi lever i luras många att tro att kontroll är något bra. Det förknippas med ordning och reda, "det är lugnt för jag har koll". Kan man ha koll på allt? Ska man ha det? Kontroll för mig handlar om brist på tillit, dvs rädsla. För om inte jag styr upp och har kontrollen då går det på tok. Då blir det kaos. Då händer saker som jag inte tycker om. Det känns obehagligt. Kontroll är en överlevnadsstrategi pga rädsla. Omedvetet tror vi att om jag bara har koll på det mesta så slipper jag känna rädsla, smärta, obehag. Om man någongång tappat kontrollen och livet gör tvärtom mot vad man hade tänkt sig så re-agerar man på det som händer. Re-agera innebär att vi plötsligt kan gå från att vara tex en klok vuxen förälder till att plötsligt bete sig som en 5-åring som inte får sin vilja igenom. Och i stunden ter det sig helt logiskt och rimligt med det re-agerandet. Ibland kan kontrollbehovet vara väldigt subtilt, så pass dolt att vi till och med kan lura oss...

Något jag blivit varse senaste tiden är att människors relation till pengar ofta handlar om brist. Även att vi använder pengar som en ursäkt att slippa kliva ut i det okända. Många dömer även människor som tjänar pengar, särskilt om det handlar om nätverk eller liknande som inte styrs av statliga verk. Det verkar vara fult att ha och tjäna pengar i vårt samhälle vilket är ironiskt eftersom det är pengar vi handlar med i samhället idag. Är det någonting jag upplevt i livet så är det just en brist av pengar så det finns en djup förståelse för den känslan. Dyrt. Har inte råd. Hur skulle jag kunna få ihop så mycket pengar. etc. När ens förhållande till pengar utgår från känslan brist så är det precis så man känner. Oavsett om jag jobbat heltid, deltid, varit föräldraledig, studerat, varit arbetslös, haft bra heltidslön så har känslan alltid varit densamma. Det finns aldrig tillräckligt med pengar. Pengar rinner genom fingrarna på mig har jag alltid fått höra och det har de gjort. Tills en ...

Hur många av oss människor älskar livet? Tänk att kunna ge den gåvan till oss själva! Att leva ett liv där jag ärligt kan säga att jag njuter av att vakna på morgonen till en ny dag. Att se framåt med nyfikenhet och glädje över att veta att jag är här för att njuta och utvecklas och det kommer livet ge mig. Resan dit kan vara lång och krokig, och jag själv har många gånger avskytt att vakna på morgonen för livet har varit skönare och betydligt enklare i sovande form. Men det var då. :) Jag möter människor och förundras över att många säger sig ta vara på livet för de bokar in resor en eller ett par gånger per år, de åker iväg eller går ut eller "hittar på saker" när de är lediga för att ta vara på livet. Men hur många är dagarna vi är lediga jämfört med de dagar vi lever i en fulltecknad vardag undrar jag?! Slår man ut det på ett liv så blir det rätt chockerande vad lite tid vi ger oss själva att njuta! Den största tiden tillbringar vi på arbeten vi kanske inte ens trivs ...

  Varför far så många barn illa när föräldrarna separerar? De jag möter har oftast hamnat i en bristande kommunikation och respekt för varandra. Man upplever sig inte sedd eller förstådd av sin partner och konsekvensen blir bråk och/eller otrohet. När man lämnar eller bryter en relation är man sårad, kanske sviken, besviken över att det inte blev som jag tänkt, eller frustrerad över att inte bli förstådd är det superviktigt att stanna upp, möta och frige dessa upplevelser och känslor. Gör man inte det törs jag lova att man får tampas med liknande problem efteråt, antingen i samarbetet runt barnen eller i nästa relation. Vi är här för att lära och utvecklas som människor. Livet kommer alltid att ge oss de upplevelser och möten vi behöver för att lära och utvecklas. Tar vi inte vara på dessa möjligheter så får vi en ny chans, och en till, tills vi förstått och lärt för att kunna göra annorlunda. Det bara är så. Jag ser människor som går igenom separationer där barn är inblandade som ...