HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Dans för mig är metaforen för hur vi kan leva våra liv fullt ut, hur vi är LEVANDE. Det är närvaro, nuet, lyhördhet, enhet, sensuellt och flödande.  Jag har dansat fox större delen av mitt liv. Där jag växte upp i nordöstra Jämtland där dansade vi inte disco på våra skoldiscon. Vi dansade foxtrot. Att lära sig dansa var lika självklart som att gå i skolan. Det är spännande att se utvecklingen på HUR vi dansar fox i relation till hur mänskligheten och samhället utvecklats och fortsätter utvecklas. Vi har gått från ett samhälle där vi på förhand var födda till en viss typ av roll, som tex att överta familjeföretaget, eller ta över gården osv till att nu bli mer och mer individualiserat och vi behöver känna lust till det jobb vi väljer. Vi lever mer och mer medvetet och ju yngre desto mer fria från det gamla och förutbestämda. Dagens ungdomar vill leva befriade från alla gamla förutbestämda ideér. Då, för 30 år sedan när jag började dansa, så dansade alla...

Många människor undrar över sina symtom. Varför har det här drabbat mig? Vad beror det på? Är det genetiskt eller är det kanske något med vad jag äter, eller har jag bara otur? Väldigt få ställer sig frågan, vad har jag med mig för känslomässiga upplevelser som inte är lösta som kan ligga bakom det min kropp visar? Av någon anledning är det inte ens intressant. När jag påtalar att Metamedicinens forskning har en hundraprocentig samstämmighet så är det som om jag säger något på grekiska, jag får en tom blick och ett snabbt byte av samtalsämne till svar. Att vi skulle bära på något känslomässigt och att det dessutom är orsaken till det symtom kroppen visar verkar vara mycket skrämmande för många människor. Skrämmande och helt obegripligt är min uppfattning efter att under flera år ha arbetat utifrån metamedicinens modell. Vi människor verkar vara mera rädda för att vända oss inåt och hitta lösningar och svar än att lägga vår kropp i händerna på vårdapparaten för att lösa det symtom vi kä...

När kroppen uppvisar symtom av olika karaktär vill den något. Den visar oss att antingen har vi någonting som pågår just nu som vi behöver uppmärksamma, eller att något vi burit på har fått en lösning som gjort att kroppen nu läker igen och att den behöver stöd för att kunna fullfölja läkningen fullt ut. Hur ofta lyssnar vi när kroppen talar till oss?  Hur ofta förstår vi vad den vill säga?  Oftast konstaterar vi att något är fel, något smärtar eller svullnar eller rinner och det ska sluta med det. Vi dövar med piller, går till doktorn och får andra piller eller förnekar och kämpar på trots värk och smärta. Vi känner oss drabbade. Som att alla symtom och sjukdomar snurrar runt i en stor tombola och vips så stod det mitt personnummer på utbrändhet, depression, munherpes, ryggskott, livskris eller blindtarmsinflammation. Nä vilken otur. Just jag. Nu?! De flesta som söker sig till mig för att få hjälp har förutom mentala och själsliga bekymmer, nästan alltid något fysiskt symtom ...

I min familj går det åt massor med flingor om mornarna. Maken och båda barnen börjar dagen med fil och flingor så åtgången är stor kan man säga. Göra egen müsli?! Ja!! Det kändes som en bra idé!! Jag googlade fram ett recept som både verkade nyttigt och gott, städade skafferiet och införskaffade det som fattades. Måttade, blandade och rostade. Mums! Tittade med iver morgonen efter när familjen intog min goda gärning, -var det gott?? Nä, den smakade konstigt svarade sonen. Det är någon bismak som inte är god säger maken. Dottern vågade inte ens smaka.  Då föll ridån. Från att ha vaknat pigg och glad så tappade jag all energi och kände mig låg och irriterad. Morgonpromenaden med hunden hjälpte mig sortera. Vad hände? Vad exakt var det jag upplevde när humöret vände? Otacksam. Här har jag fixat och trixat för deras skull och så är de bara otacksamma!  I den föreställningsvärld jag levt i får man inte vara otacksam! Det är fult. Alla kurser jag gått har lärt mig värdet i tack...

  Jag delar min arbetstid på två jobb varav det ena är mitt företag och det andra är som kurator i kommunens demensteam. Med anledning av mitt andra jobb har jag nu deltagit i två olika konferenser om demens, totalt 3 dagar av föreläsningar av alla de slag kopplat till demens. Det har varit åtskilliga forskningsrapporter som handlat om varför människor får demenssjukdomar, vad det finns för orsaker och riskfaktorer?! -Kan vi på något sätt skydda oss mot den här folksjukdomen?! Mycket är intressant och man har kunnat komma fram till vad det är som händer i hjärnan när man drabbas av demens. Det pratas till och med om bakomliggande orsaker! Wow! De bakomliggande orsaker man hittat, förutom den genetiska, är samma som de förebyggande åtgärder som rekommenderas fast tvärtom, vilka även har uppmärksammats i media. Några av dessa punkter som ökar risken att utveckla en demenssjukdom är: Låg utbildningsnivå Låg fysisk aktivitetsnivå Bristande social samvaro Låg mental aktivitetsnivå Brist...

  Att gå i terapi är för många något suspekt, lite läskigt som man måste göra när allt kraschat. När man störtat in i den berömda väggen, hamnat i livskriser, upplevt svåra trauman eller när man lider av sk "psykiska problem". Många människor tror även att det handlar om att någon ska tala om för dem hur de ska leva, hur de ska må bättre. Jag kan möta människor som vill att deras partners eller närstående ska gå hos mig för att de ska förstå vad tokigt de beter sig, eller att de måste ändra på än det ena än det andra för att livet ska bli bättre för dem själva. De vill med andra ord att jag ska styra upp deras nära! ;) Det kan låta tokigt men det är inte svårt att hamna i de tankarna. Det är lättare att se mönster och svårigheter hos andra. Vi har ju fullt upp med att leva med oss själva och har dessutom inte så mycket att jämföra med så vi mår väl så bra som man kan förvänta sig. Eller?   Tänk om terapi egentligen handlar om evolution? Att hjälpa sig själv till utveckling i ...

  I det här fysiska samhället vi lever i luras många att tro att kontroll är något bra. Det förknippas med ordning och reda, "det är lugnt för jag har koll". Kan man ha koll på allt? Ska man ha det? Kontroll för mig handlar om brist på tillit, dvs rädsla. För om inte jag styr upp och har kontrollen då går det på tok. Då blir det kaos. Då händer saker som jag inte tycker om. Det känns obehagligt. Kontroll är en överlevnadsstrategi pga rädsla. Omedvetet tror vi att om jag bara har koll på det mesta så slipper jag känna rädsla, smärta, obehag. Om man någongång tappat kontrollen och livet gör tvärtom mot vad man hade tänkt sig så re-agerar man på det som händer. Re-agera innebär att vi plötsligt kan gå från att vara tex en klok vuxen förälder till att plötsligt bete sig som en 5-åring som inte får sin vilja igenom. Och i stunden ter det sig helt logiskt och rimligt med det re-agerandet. Ibland kan kontrollbehovet vara väldigt subtilt, så pass dolt att vi till och med kan lura oss...