HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Många av oss tenderar att se livet ur ett ett svart eller vitt-perspektiv. Allt eller inget. Omedelbart tillfredsställande av behov eller inte alls och ofta utifrån ett självdestruktivt förhållningssätt. Får jag inte allt så är det ingen mening. Jag drömmer om en resa jorden runt, men har för stunden inte råd så då reser jag inte alls. Jag vill gå ner i vikt, testar olika dieter men när miraklet inte sker omedelbart så "funkar det inte" på mig. Jag vill ha höga betyg så när jag bara får godkänt räknas det inte alls. Ja ni fattar poängen. Den här inställningen kan bidra till att vi inte ens börjar ta de steg vi skulle kunna göra i linje med vad vi längtar efter. Jag vill må bra, vara lycklig och ha en frisk och stark kropp. Vägen dit går genom gråzonen, så trots att vi börjar i det mörkaste gråsvarta och varje steg ger en lite ljusare ton så är det mycket lättare att stanna i det svarta. Den grå zonen är så dimmig och har sån dålig sikt att vi inte ens kan se stigen. ...

Jag har sen jag började min inre resa för en massa år sen värderat känslan att vara fri högt. Det har varit ett av mina stora fokus i livet. Jag har alltid sett mig själv som självständig men just intentionen fri i alla delar av livet har varit min drivkraft. Döm om min förvåning när jag huvudstupa kraschar in i insikten att allt jag har gjort eller inte gjort bidragit till ett enda långt beroende. Ett beteende som varit helt dolt för mig! När jag började att med andra ögon titta över mitt liv såg jag beroenden överallt. Jag var beroende av allt möjligt i det yttre för att kunna känna mig fri. Många väl dolda och omedvetna, andra inte alls särskilt smickrande.  Jag som tex sett min mans och min relation som fri och öppen såg nu att mitt beroende av honom innefattade allt från pengar till kärlek och att vara behövd, men även att vara fri. Tydligen har jag behövt hans tillåtelse för att kunna känna mig så fri som jag inbillat mig att jag var.  Ni kan ju gissa att dessa bero...

Jag har jobbat med människor sedan 2002 och jag tror inte att jag träffat en enda som inte känt någon form av osäkerhet i sig själv. Skrämmande egentligen. Det är det som borde stå högst upp i skolämnenas prioriteringslista. Hur vi håller vårt självvärde och vår självkänsla hög. Men eftersom det inte ser ut så än så kan ni dra nytta av den erfarenhet jag samlat genom livet och låta mig guida er till hur ni bäst bemästrar att vara er själva, fri från osäkerhet. Lugn och trygg i er själva. Jag vet, jag har själv gjort resan och den är värd varenda minut.   Det allra första steget är att helt enkelt ta det. Börja gå. Om du inte vet vart du vill så titta en snabb blick bakåt för att checka av vad du inte vill, det är en bra vägledning.  Vad kan i praktiken sen vara ett lämpligt första steg i linje med det du vill? Att leva livet utifrån osäkerhet hindrar oss från att leva ut i vår fulla potential, det hindrar oss från att LEVA. Det kluriga är att vi många gånger maskerat osäk...

Dans för mig är metaforen för hur vi kan leva våra liv fullt ut, hur vi är LEVANDE. Det är närvaro, nuet, lyhördhet, enhet, sensuellt och flödande.  Jag har dansat fox större delen av mitt liv. Där jag växte upp i nordöstra Jämtland där dansade vi inte disco på våra skoldiscon. Vi dansade foxtrot. Att lära sig dansa var lika självklart som att gå i skolan. Det är spännande att se utvecklingen på HUR vi dansar fox i relation till hur mänskligheten och samhället utvecklats och fortsätter utvecklas. Vi har gått från ett samhälle där vi på förhand var födda till en viss typ av roll, som tex att överta familjeföretaget, eller ta över gården osv till att nu bli mer och mer individualiserat och vi behöver känna lust till det jobb vi väljer. Vi lever mer och mer medvetet och ju yngre desto mer fria från det gamla och förutbestämda. Dagens ungdomar vill leva befriade från alla gamla förutbestämda ideér. Då, för 30 år sedan när jag började dansa, så dansade alla...

Många människor undrar över sina symtom. Varför har det här drabbat mig? Vad beror det på? Är det genetiskt eller är det kanske något med vad jag äter, eller har jag bara otur? Väldigt få ställer sig frågan, vad har jag med mig för känslomässiga upplevelser som inte är lösta som kan ligga bakom det min kropp visar? Av någon anledning är det inte ens intressant. När jag påtalar att Metamedicinens forskning har en hundraprocentig samstämmighet så är det som om jag säger något på grekiska, jag får en tom blick och ett snabbt byte av samtalsämne till svar. Att vi skulle bära på något känslomässigt och att det dessutom är orsaken till det symtom kroppen visar verkar vara mycket skrämmande för många människor. Skrämmande och helt obegripligt är min uppfattning efter att under flera år ha arbetat utifrån metamedicinens modell. Vi människor verkar vara mera rädda för att vända oss inåt och hitta lösningar och svar än att lägga vår kropp i händerna på vårdapparaten för att lösa det symtom vi kä...

När kroppen uppvisar symtom av olika karaktär vill den något. Den visar oss att antingen har vi någonting som pågår just nu som vi behöver uppmärksamma, eller att något vi burit på har fått en lösning som gjort att kroppen nu läker igen och att den behöver stöd för att kunna fullfölja läkningen fullt ut. Hur ofta lyssnar vi när kroppen talar till oss?  Hur ofta förstår vi vad den vill säga?  Oftast konstaterar vi att något är fel, något smärtar eller svullnar eller rinner och det ska sluta med det. Vi dövar med piller, går till doktorn och får andra piller eller förnekar och kämpar på trots värk och smärta. Vi känner oss drabbade. Som att alla symtom och sjukdomar snurrar runt i en stor tombola och vips så stod det mitt personnummer på utbrändhet, depression, munherpes, ryggskott, livskris eller blindtarmsinflammation. Nä vilken otur. Just jag. Nu?! De flesta som söker sig till mig för att få hjälp har förutom mentala och själsliga bekymmer, nästan alltid något fysiskt symtom ...

I min familj går det åt massor med flingor om mornarna. Maken och båda barnen börjar dagen med fil och flingor så åtgången är stor kan man säga. Göra egen müsli?! Ja!! Det kändes som en bra idé!! Jag googlade fram ett recept som både verkade nyttigt och gott, städade skafferiet och införskaffade det som fattades. Måttade, blandade och rostade. Mums! Tittade med iver morgonen efter när familjen intog min goda gärning, -var det gott?? Nä, den smakade konstigt svarade sonen. Det är någon bismak som inte är god säger maken. Dottern vågade inte ens smaka.  Då föll ridån. Från att ha vaknat pigg och glad så tappade jag all energi och kände mig låg och irriterad. Morgonpromenaden med hunden hjälpte mig sortera. Vad hände? Vad exakt var det jag upplevde när humöret vände? Otacksam. Här har jag fixat och trixat för deras skull och så är de bara otacksamma!  I den föreställningsvärld jag levt i får man inte vara otacksam! Det är fult. Alla kurser jag gått har lärt mig värdet i tack...