NÄR ALLT FALLER
Många utgår från att livet är något vi förtjänar och om vi är goda medmänniskor och tänker positivt så borde livet behandla oss väl. Den allmänna uppfattningen är att det orättvist och hemskt när någon drabbas av sjukdom, olycka eller motgång, allra helst om det är just en god människa. Vi människor är så vansinnigt rädda för att förlora något, för förstörelse, för att livet ska gå sönder. Men när grunden murknat, rötterna dött eller fundamentet är ostabilt då SKA det rasa, falla, krascha. Det är naturens logiska ordning. Varför ska vi fortsätta bättra på, förstärka, laga och balansera upp något som inte längre står stabilt? Som kanske aldrig stått stadigt, ens från början? Att drabbas av olycka, sjukdom eller annat trauma kan göra att en människa faller, djupt. Meningen med livet kan ruskas om i grundbottnarna och många hamnar i negativa spiraler av depression, bitterhet och uppgivenhet. Man känner sig straffad av yttre faktorer man själv inte kan påverka. Är det sant? Är det verklig...