HELENAS LIVSÅSKÅDNING

I den tid vi nu lever i där vi genom alla sociala mediekanaler matas med retuscherade bilder av alltifrån kroppar till vardagsliv är det lätt att känna sig annorlunda. Fel. Som att det liv du lever inte är gott nog. Vi tittar in hos kändisars och icke-kändisars fönster på instagram och jämför våra liv. Vi tror att det vi får se är sanningen om andra. Logiskt förstår du att såklart läggs det bara ut bilder när det är något man vill visa, inte av sådant man inte är lika stolt över, men ändå. Verkar inte andras liv ändå vara mer, bättre, lyckligare ändå?! kan du ibland betrakta andra och undra varför du inte är lika eller agerar likadant? På skolans raster, på partyminglet, företagseventet eller i fikarummet möter vi och relaterar till andra människor. Både de människor vi känner och de som är helt obekanta. Vi är mer eller mindre bekväma med dessa olika situationer. I situationer där vi är bekväma så trivs vi, vi myser och njuter av upplevelsen och känner oss uppfyllda efteråt, kanske i...

Att följa den inre vägledningen, vår intuition är inte alltid helt enkelt. Dels kanske vi har svårt att veta hur den känns den där intuitionen och dessutom kanske den först sagt Ja och sen har den fräckheten att ändra sig! Dessutom är många människor prestationsinriktade och målstyrda, vi kan bokstavligen gå över vatten för att nå vårt mål. Jag är en av dessa människor. Har jag bestämt mig för något så kör jag! Det här beteendet eller egenskapen har jag fått sota för många gånger och jag får vara tacksam för att det bara resulterat i stukade fötter och knäckt näsa som värst. Andra störtar rätt in i väggen eller blir riktigt sjuka som en konsekvens av att inte lyssna till sin intuition. Jag kan nämligen avslöja något. Intuitionen är en färskvara. Det räcker inte att lyssna en gång. Det ger ju bara svar för det Nu som är NU! Har du någongång gjort något där det är så kämpigt och utmanande så du frågar dig om och om igen vad som är lärdomen i detta? Vad är meningen med all denna kamp? Va...

Om vi inte kan älska eller ge oss själva kärlek, hur ska vi då kunna ta emot den från någon annan? Den här frågan eller uttrycket är lätt att slänga sig med, men vad betyder det egentligen?! Många människor söker kärleken utanför sig själv, längtar efter att någon annan ska ge en det som fattas. Man kanske lever tillsammans med någon som inte ger vad vi tycker vi behöver. Ofta för att vi inte uttrycker vårt behov utan förutsätter att den andre ska förstå. Kanske tar man hjälp av någon för att bättre kommunicera, så man lär sig uttrycka men även så man kan uttrycka sina behov och önskningar på annorlunda sätt. Om jag säger det annorlunda så kanske partnern förstår och ger det jag vill ha? Jag vet inte, det gör säkert skillnad till viss del, men min känsla är att det inte fungerar fullt ut. Jag tror vi kan vända och vrida på sättet att uttrycka på in i minsta detalj utan att det egentligen blir någon större förändring. En av anledningarna till det är att vi uttrycker behov som inte är sa...

Har du svårt att få relationer att hålla? Ser ditt liv olika ut om du är i relation jmf om du är singel? Agerar du annorlunda tillsammans med kompisgänget och familjen jmf med hur du agerar med din partner? Har du svårt att få dina behov tillgodosedda i relation? För att belysa fenomenet relationer och vad vi har att vinna på att lyssna på och älska sig själv, har jag lånat delar av en text jag skrev för några år sedan. Att bejaka och hedra dig själv innebär att du älskar och accepterar allt som har med dig själv att göra. Oavsett om du lever ensam eller i relation. Att bejaka dig själv innebär att tillåta dig att känna det som väcker din längtan. När vi möter något i livet som väcker oss, vårt intresse, vår glädje och passion, som får alla våra celler i kroppen att dansa och sjunga, då behöver vi välkomna detta. Oavsett vad det är som kickat igång dessa känslor, uppmärksamma det och säg Ja. Omfamna den upplevelsen just så som den känns och se vad som händer. Var nyfiken för hur li...

Jag betraktar världen. Tycker inte så himla mycket utan vill mer förstå. Till exempel allt detta med Me too och allt våld som kvinnor utsätts för. Starka kvinnor som vågar säga ifrån och stå upp för kvinnans eller egentligen människans rätt till frihet och att bestämma över sina egna kroppar. Hur dessa kvinnor blir attackerade av män som gör allt vad de kan för att verbalt (och även fysiskt) sätta dem på plats. Jag har oxå iakttagit och mött många kvinnor som sedan tonåren kämpat med viktproblem, levt ut och använt ett destruktivt sexbeteende och som misshandlar sina kroppar. Det väcker frågor i mig, funderingar och tankar.  Sen började hela Sverige brinna. Typ. Och som vanligt vill jag förstå processerna bakom allt. Jag befäster inga sanningar men jag delar mina funderingar. Ni kanske är fler därute som oxå tänker och försöker förstå mer än att smutskasta och döma... GAMLA MÖNSTER I familjer kan vi lätt umgås med barnen på lika villkor när de är små men när de går in i puberteten...

VET DU HUR DU KÄNNER KÄRLEK? För mig har den frågan varit omöjlig att svara på. Jag har aldrig vetat, bara känt en tomhet där jag förstått att andra känt massor. Det finns frågor att kontemplera över när det handlar om kärlek och hur vi känner oss älskade, tex är det av fina gester, tjänster, service som du känner dig älskad? Eller är det av blommor och choklad, presenter och överraskningar? Är det av fysisk beröring, passion, sex och kramar som budskapet tas emot av dig? Eller är det av ord, komplimanger, beröm och poesi? Jag har alltid lockats av det romantiska som målas upp i filmer och böcker men i verkligheten har jag inte känt något särskilt av de handlingarna. Jag kan se att jag som barn och tonåring sökt utanför mig själv, i killar och relationer, men efter förälskelsen falnat har det bara varit tomt. Jag kan väl tycka att det är kul att få en blomkvast nån gång, eller få en fin komplimang, få presenter eller bli utbjuden på middag. Det är ju mysigt. Men det händer inte så myc...

Många utgår från att livet är något vi förtjänar och om vi är goda medmänniskor och tänker positivt så borde livet behandla oss väl. Den allmänna uppfattningen är att det orättvist och hemskt när någon drabbas av sjukdom, olycka eller motgång, allra helst om det är just en god människa. Vi människor är så vansinnigt rädda för att förlora något, för förstörelse, för att livet ska gå sönder. Men när grunden murknat, rötterna dött eller fundamentet är ostabilt då SKA det rasa, falla, krascha. Det är naturens logiska ordning. Varför ska vi fortsätta bättra på, förstärka, laga och balansera upp något som inte längre står stabilt? Som kanske aldrig stått stadigt, ens från början? Att drabbas av olycka, sjukdom eller annat trauma kan göra att en människa faller, djupt. Meningen med livet kan ruskas om i grundbottnarna och många hamnar i negativa spiraler av depression, bitterhet och uppgivenhet. Man känner sig straffad av yttre faktorer man själv inte kan påverka. Är det sant? Är det verklig...