HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Många hör av sig och frågar hur vi har det, hur vi mår så jag tänkte dela några rader. Först - Så mycket kärlek och omtanke vi fått sedan Anders lämnade jorden. TACK ALLA som på något vis hört av sig med medkänsla, skickat blommor, kommit med mat, hjälpt mig rensa, åkt med sopor, fixat papper mm mm. Det har betytt oerhört mycket. Jag vet att många är rädd för sorg, för att göra fel, för att uppröra, att inte ha rätt ord. Ur erfarenhet kan jag nu säga att det går inte göra fel och om människor undviker oss av osäkerhet gör det bara mer ont. Vi pratar gärna och orkar vi inte så är det ändå fint med ett ord, en klapp eller en värmande blick. Men vi är okej. Sorgen och saknaden är alltid närvarande men det betyder inte att vi inte fungerar. Vår sorgeprocess har pågått betydligt längre än sen han tog sitt sista andetag den 26 april. Den har över tid skiftat från sorgen över att sjukdom och mediciner förändrade och bröt ner vår fina man och pappa, till den definitiva förlusten ...

SORGEN, så bottenlös, smärtsam och renande, och så vacker på samma gång. Det har gått en dryg vecka sen min älskade fina man gick över, vände hem. Det känns som några minuter och som flera månader. Tiden upphör och jag rör mig mellan den jordiska smärtsamma och väldigt fysiska sorgen och saknaden, och den inre friden i andens evighet, vissheten om livet och dödens illusion.  Det gör ont att dras mellan de båda.  Att skriva ger tröst. Men det ger också perspektiv och alla tankar som maler när jag vaknar om natten eller vankar om dagen får sin plats när jag skriver. Pusslet läggs och med det lugnet, och känslorna får utrymme igen. Det finns så mycket att säga, att skriva om den här resan och den pågår ju för fullt. Så jag tänker att det är lika bra att börja...   När friden Är och jag vilar i tacksamheten över vårt liv tillsammans här på jorden, när jag klart kan se perfektionen i allt, då råder Nuet med sin stillhet. Sen plötsligt kraschlandar jag i en kropp som längt...

Släpp taget, det är något jag förespråkar för alla klienter jag möter på ett eller annat sätt. Att ge efter. SURRENDER. Så många har haft modet att låta sig guidas igenom den kapitulationen. Lika många har inte klarat det trots min vägledning och jag har så många gånger undrat vad jag missat, vad som gjort att det funkar för en del men inte för andra.  Naturligtvis har jag upplevt samma sak, den ljuva inre gudomliga friden när jag vågat ge efter fullt ut för smärta, förtvivlan eller rädsla, överlämnat och tagit emot. Men också känslan av att det tar stopp, hur gärna jag än vill kapitulera för det som för stunden Är.     Jag har aldrig känt att jag saknat modet att ge efter, oavsett vilken smärta jag stått i, så vad är det som hindrar?  Motivation? Inte värt det? Jag vet vad jag har men inte vad jag får? Tänk om det blir värre?  Jag har landat i att det handlar om de bindningar vi har till den här världen, till vår fysiska kropp, till vår part...

I 20 år har jag jobbat aktivt med att på djupet förstå människan, lära känna vem jag är på riktigt och förklara och guida andra till detsamma. Jag har mött utmaningar, läkt gamla sår av övergivenhet och svek, jag har förlåtit mig själv och andra och genomskådat egot för att till slut landa i en skön fridfull tillvaro. Jobbet rullade på, mina relationer var sunda och sanna, barnen artade sig fint och min man och jag satsade på att skapa smultron-ställen i våra respektive barndomsmiljöer och vi började hitta tillbaka till gemensamma aktiviteter nu när barnen inte längre ville hänga med oss som förr. Livet tuffade på i sin gilla gång helt enkelt. Allt var gott.   Så kom senhösten -21 med ett brak. Plötsligt flyttade rädsla, sjukdom och förtvivlan in i harmonin. Jag ställdes inför min absolut största rädsla, att förlora min kärlek, till döden. Att stå bredvid när ens älskade man bryts ner av sjukdom, att inte kunna hjälpa trot...

"När livet händer, drabbar, slår ner framför en behöver man stanna upp, möta/förlåta för att sen se bortom illusionen för att hitta & känna sanningen. Där är jag nu. Om du undrar varför det är så tyst här så vet det. Jag kommer igen, men just nu har livet slagit ner här och jag behöver ge efter, för allt. Surrender into faith. Allt jag lärt, allt jag erfarit, allt jag gjort har varit förberedelser. Nu vilar allt i Guds händer." Det här var en text jag skrev i veckan i facebookgruppen Helenas Livsåskådning. I den här bloggen vill jag börja utveckla dessa rader. Jag har väntat på rätt timing att skriva, idag tar jag ett första steg. Den 22 januari, är nyåret inom human design. Energimässigt en bra tid efter julstök och traditionellt nyårsfirande. Nu har vi landat i vardagen igen och den kollektiva energin ger till och med stöd till förändring, till sk nyårslöften. Men jag vill inte kalla det löften, hellre en intention som har sin grund i en sann önskan om förändring. Det...

Plötsligt har vårt samhälle öppnat upp igen. Lika oväntat och ologiskt som det stängde. Det har gått 20 månader av restriktioner och begränsningar, av nya arbetsrutiner och sätt att umgås. Hur går vi ut i samhället igen? Är allt över? Många reagerar i motstånd, andra i glädje. Hur förhåller vi oss till den här tiden egentligen? Hur gör du?  Jag har några nyheter att presentera som ska göra det enklare för alla som vill att testa och starta utforskande av ens sanna jag. Men först något helt annat.. För några veckor sen fick jag frågan från en vän hur jag tänker runt vaccin. Eftersom sådana öppna frågor kickar igång mig och min logiska energi hade jag inga svårigheter att svara. Lite intressant human design parentes men på "egen hand"  har jag haft väldigt svårt att dela mina åsikter om detta tidigare. Men fråga mig hur jag tänker och svar aktiveras från en källa större än jag själv..  I veckan fick jag dessutom en uppmaning om att vaccinera mig hem...

Det har gått 20 år sen jag började min socionomkarriär. Tänk, 20 år av möten med människor i kris, i behov av stöd, av vägledning. Jag kan inte fatta att det gått så lång tid!  Jag minns att jag efter 8 år som kurator tyckte att jag nått taket, det var inte lika givande att vara den stöttande längre. Vad jag inte förstod då var att orsaken till det inte var jobbet i sig utan det var jag. Jag hade nått ett tak i mig. Det är svårt att hjälpa och vägleda andra när man själv inte gjort det inre jobbet.    lönsamheten att satsa   Jag började även spela golf för 20 år sen. Min golf-pro sa då att min teknik var bättre än vad mitt resultat visade. Intressant nog blev resultatet aldrig bättre under de få år jag spelade heller. Min man föreslog att jag skulle ta lektioner men eftersom jag hade hört att min teknik var bra tyckte jag det var onödigt och det hela slutade med att golf inte blev min grej. Jag var helt enkelt inte intresserad att göra invest...