HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Jag ska snart fylla 48 år. En ålder jag ser fram emot och har längtat efter. Det kanske låter konstigt men sen jag började utforska min Human design för 8 år sedan har jag förstått att jag har det bästa kvar. Jag fick en förklaring på varför jag känt det som att jag betraktat livet mer än deltagit. Inte som ung, då var jag med i allt utan att känna efter vad som var bra för mig, men sen barnen kom har jag känt det så. Jag upplevde ofta att jag stod vid sidan av familjen, iakttog barnen och min man när de hittade på saker, lekte, upplevde och utforskade livet tillsammans. Jag var där men ändå inte. Från att ha älskat fester, middagar och umgänge med familj och vänner så fanns inget driv att fixa med sådant. Det kanske stämmer för många under småbarnsåren men det höll i sig. Jag hade inget behov att vara social. När pandemin stängde ner den världsliga karusellen var det en befrielse.  Jag minns att jag kunde säga till min man att vänta bara, "the best is yet to come". ...

Att förlora en älskad familjemedlem, en ung förälder, ett barn eller en partner är alla människors värsta mardröm. Jag skriver alla utan att ha belägg för det men jag tror att det är så. Det är en rädsla man knappt vågar benämna eller närma sig. Iallafall var det så för mig.  De absolut svåraste filmerna jag kunde se var de som innehöll förlusten av en familjemedlem. Jag har gråtit floder till sådana genom livet och jag har inte kunnat förstå hur man klarar sig igenom en sådan förlust.  Nu har den fasan, den mardrömmen blivit min verklighet. Min man dog mitt i livet som man till mans brukar säga, för tidigt. Men så här med facit i hand så var det inte mitt i livet för honom. Det var ett fullevt liv. Skillnaden är att många kanske lever dubbelt så länge, andra även hälften så länge, knappt någon tid alls.   Men vad är tid? En abstraktion. Man brukar också prata om livets orättvisa, och att man antingen vinner (=överlever) en kamp mot cancer el...

Många hör av sig och frågar hur vi har det, hur vi mår så jag tänkte dela några rader. Först - Så mycket kärlek och omtanke vi fått sedan Anders lämnade jorden. TACK ALLA som på något vis hört av sig med medkänsla, skickat blommor, kommit med mat, hjälpt mig rensa, åkt med sopor, fixat papper mm mm. Det har betytt oerhört mycket. Jag vet att många är rädd för sorg, för att göra fel, för att uppröra, att inte ha rätt ord. Ur erfarenhet kan jag nu säga att det går inte göra fel och om människor undviker oss av osäkerhet gör det bara mer ont. Vi pratar gärna och orkar vi inte så är det ändå fint med ett ord, en klapp eller en värmande blick. Men vi är okej. Sorgen och saknaden är alltid närvarande men det betyder inte att vi inte fungerar. Vår sorgeprocess har pågått betydligt längre än sen han tog sitt sista andetag den 26 april. Den har över tid skiftat från sorgen över att sjukdom och mediciner förändrade och bröt ner vår fina man och pappa, till den definitiva förlusten ...

SORGEN, så bottenlös, smärtsam och renande, och så vacker på samma gång. Det har gått en dryg vecka sen min älskade fina man gick över, vände hem. Det känns som några minuter och som flera månader. Tiden upphör och jag rör mig mellan den jordiska smärtsamma och väldigt fysiska sorgen och saknaden, och den inre friden i andens evighet, vissheten om livet och dödens illusion.  Det gör ont att dras mellan de båda.  Att skriva ger tröst. Men det ger också perspektiv och alla tankar som maler när jag vaknar om natten eller vankar om dagen får sin plats när jag skriver. Pusslet läggs och med det lugnet, och känslorna får utrymme igen. Det finns så mycket att säga, att skriva om den här resan och den pågår ju för fullt. Så jag tänker att det är lika bra att börja...   När friden Är och jag vilar i tacksamheten över vårt liv tillsammans här på jorden, när jag klart kan se perfektionen i allt, då råder Nuet med sin stillhet. Sen plötsligt kraschlandar jag i en kropp som längt...

Släpp taget, det är något jag förespråkar för alla klienter jag möter på ett eller annat sätt. Att ge efter. SURRENDER. Så många har haft modet att låta sig guidas igenom den kapitulationen. Lika många har inte klarat det trots min vägledning och jag har så många gånger undrat vad jag missat, vad som gjort att det funkar för en del men inte för andra.  Naturligtvis har jag upplevt samma sak, den ljuva inre gudomliga friden när jag vågat ge efter fullt ut för smärta, förtvivlan eller rädsla, överlämnat och tagit emot. Men också känslan av att det tar stopp, hur gärna jag än vill kapitulera för det som för stunden Är.     Jag har aldrig känt att jag saknat modet att ge efter, oavsett vilken smärta jag stått i, så vad är det som hindrar?  Motivation? Inte värt det? Jag vet vad jag har men inte vad jag får? Tänk om det blir värre?  Jag har landat i att det handlar om de bindningar vi har till den här världen, till vår fysiska kropp, till vår part...

I 20 år har jag jobbat aktivt med att på djupet förstå människan, lära känna vem jag är på riktigt och förklara och guida andra till detsamma. Jag har mött utmaningar, läkt gamla sår av övergivenhet och svek, jag har förlåtit mig själv och andra och genomskådat egot för att till slut landa i en skön fridfull tillvaro. Jobbet rullade på, mina relationer var sunda och sanna, barnen artade sig fint och min man och jag satsade på att skapa smultron-ställen i våra respektive barndomsmiljöer och vi började hitta tillbaka till gemensamma aktiviteter nu när barnen inte längre ville hänga med oss som förr. Livet tuffade på i sin gilla gång helt enkelt. Allt var gott.   Så kom senhösten -21 med ett brak. Plötsligt flyttade rädsla, sjukdom och förtvivlan in i harmonin. Jag ställdes inför min absolut största rädsla, att förlora min kärlek, till döden. Att stå bredvid när ens älskade man bryts ner av sjukdom, att inte kunna hjälpa trot...

"När livet händer, drabbar, slår ner framför en behöver man stanna upp, möta/förlåta för att sen se bortom illusionen för att hitta & känna sanningen. Där är jag nu. Om du undrar varför det är så tyst här så vet det. Jag kommer igen, men just nu har livet slagit ner här och jag behöver ge efter, för allt. Surrender into faith. Allt jag lärt, allt jag erfarit, allt jag gjort har varit förberedelser. Nu vilar allt i Guds händer." Det här var en text jag skrev i veckan i facebookgruppen Helenas Livsåskådning. I den här bloggen vill jag börja utveckla dessa rader. Jag har väntat på rätt timing att skriva, idag tar jag ett första steg. Den 22 januari, är nyåret inom human design. Energimässigt en bra tid efter julstök och traditionellt nyårsfirande. Nu har vi landat i vardagen igen och den kollektiva energin ger till och med stöd till förändring, till sk nyårslöften. Men jag vill inte kalla det löften, hellre en intention som har sin grund i en sann önskan om förändring. Det...