HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Tidigare i sommar meddelade jag på mina sociala medier att jag skulle dra ner på aktiviteten där för att göra mig själv mer medveten om vad syftet var med att ständigt dela mina upplevelser. Jag insåg att många gånger handlade det om att visa att jag finns, andra att dela härliga upplevelser för att visa att de existerade. Ibland för att få hjälp eller för kul bara.  När jag slog mig till ro här i stugan mitt ute i naturen på Åland för fem veckors vistelse, insåg jag att det låg en underliggande rädsla för att bli osynlig och bortglömd när jag inte syns. Låter kanske märkligt men testa själva att plocka ur dig ur vardagen och alla de mänskliga ekvationer du ingår i för en längre tid. Ett ganska intressant experiment. Vem behöver en dyr retreat?! Eftersom mina veckor var ganska varierade med egna utfärder och besök av nära och kära så hade jag inte riktigt förberett mig på att det var ganska lång tid med fem veckor hemifrån.  Nu har jag en knapp vecka kvar här och både bäv...

Jag får en hel del kommentarer när jag delar mina reflektioner och alla är stöttande och ur medkänsla för vad jag gått igenom. De allra flesta som svarar mig förstår och uppskattar det perspektiv jag delar som inspirerar. Men jag ser även många överidentifiera sig med mig, och ger då uttryck mer för sin egna reaktion om man stått i mina skor, än att man verkligen tagit till sig det jag skriver om. Andra kan komma med goda råd eller ge antydningar om att det jag skriver såklart är ur ett terapeutiskt perspektiv men Helena som privatperson borde rimligtvis känna annorlunda, egentligen.  Jag får även inbjudningar till personliga möten för att prata om det jag skriver om där man hintar om att det är privatpersonen man skulle vilja möta.  Det här är spännande tycker jag för redan när Anders blev sjuk så kunde jag få medkännande kommentarer som, att jag förstår att du har både kunskap och verktyg men det är ju inte så lätt att använda dem på s...

Av allt jag betraktar och utforskar i livet är det relationer som jag verkligen kan nörda in mig på. Som jag beskrivit förr så har min livsprofil (enl Human design) tre faser och temat genom dessa faser har för mig varit just kärleksrelationer. Nyligen hörde jag någon säga att vi upplever tre olika kärlekar genom livet. Det är ett generellt påstående som man såklart behöver kontemplera själv. Men för mig tror jag det stämmer fint.  Han menade att en av relationerna handlade om starka känslor och att möta svårigheter med mycket slitningar och smärta, en slags tvingande utveckling. En andra handlade mer om trygghet och lugn utan så mycket dramatik, där man kanske till och med undrar om det ens kan ha handlat om riktig kärlek, det går ju så lätt. Och den tredje är en kärlek som kommer till en utan att man ens söker, som att livet orkestrerar den och man har ingen möjlighet att värja sig. Lite rolig teori, särskilt när jag ser över mitt egna trefasiga liv.  ...

Förr i tiden skulle en änka eller änkling bära svart under hela sorgeåret för att visa sin vördnad mot den döde. Som om sorgen inte syns på utsidan så finns den inte. Ett sätt att bevisa för omvärlden att jag minsann har älskat min livskamrat. Det här är något vi bär med oss kollektivt genetiskt tror jag. Inpräntat i vårt varande som så mycket annat. I tsunamin i Thailand förlorade Pigge Werkelin sin fru och två barn och blev ensam kvar av vad som varit en hel familj. Ganska snart efter (ur samhällets mått mätt) så mötte han en ny kvinna och om jag inte minns fel så bildade de familj tillsammans. Förfärande! Jag kommer ihåg min egen reaktion när jag läste om honom. Det var faktiskt nära förfäran över att han så snart "bara glömde sin förra familj". Om jag inte minns fel så skrevs det även en hel del om just det också. Som om han gjorde något fel och hemskt när han i själva verket tog vara på livet han hade i behåll och dessutom fick ynnesten att u...

Tänk om jag fattat att de vakna nattliga timmarna är till för att skriva då hade jag nog hunnit skriva flera böcker vid det här laget.  Men en ny blogg har det blivit.  Titt som tätt trillar det in kallelser till olika undersökningar. Årliga tandläkarkoller, mammografi, cellprovstagning och snälla påminnelser om vaccinationer mot det mesta. Fokuset är att lokalisera fel på vår människa. Att hitta felen, upptäcka sjuka delar i tid så vi ska slippa bli sjuk och framförallt slippa dö i förtid. Är det ens möjligt att dö i förtid?! Vem bestämmer det? För mig blir det ganska motsägelsefullt, att förebygga sjukdom genom att leta efter den. Inom kvantfysiken har man länge vetat att när vi observerar något, vad som helst så påverkar vi händelseförloppet. Det vet man säkert överallt vid det här laget det har jag ingen koll på men utifrån det perspektivet vet vi alltså att bara genom att observera så påverkar vi utgången.  De flesta av oss vet också att det vi fokuserar på tenderar ...

Människan alltså. Människolivet. Detta sökande vi håller på med. Sökande efter karriär, partner, boplats och vem är jag egentligen?! Sökande efter lösning på livssituationen. Jag vet, jag höll på precis så. Sökte efter den som kunde hjälpa mig med.... ja med vad? Vad var det egentligen jag ville ha hjälp med? I början tror jag inte ens jag visste, det var något som fattades mig. Som ett tomt hål inuti som jag försökte fylla med alltifrån sötsaker, bekräftelse, saker, upplevelser, sex och alkohol. Tillfälliga kickar som gav mer baksmälla än njutningen var värd.  Du måste älska dig själv först fick jag höra. Du måste ha tillit. Du måste släppa taget. Vad känner du egentligen?  Så många frågor och ett språk som jag inte förstod.  Jag kände mig dum. Oduglig. Att något var fel på mig. Känslokall och avstängd. Och HUR skulle jag fixa mig själv och livet?  Jag sökte mig till olika utbildningar inom terapi, hypnos, metamedicin, resan och human design. Den ena roligare o...

Det har gått ett år. Ett år sen det obegripliga mest skrämmande och svåra jag gått igenom skedde. Det som inte fick hända. Min älskade man och mina barns fantastiska pappa lämnade en uttjänad och svårt märkt av sjukdom och medicinering men tapper kropp bakom sig när han gick vidare till en annan dimension. Kvar blev vi, en trio utan den klippa och motor som varit limmet och drivet i vår familj.  Det har gått ett år. Livet går vidare. Vår familjetrio har fungerat fint. Vi har så otroligt mycket stöd av min familj och av min mans familj och alla vänner omkring.    katastrof som katalysator?   När en livskatastrof händer kan det bli en katalysator för att öppna hjärtat för Livet självt (Gud om man så vill) bara man är villig att ge efter för allt som känns. Dagarna efter min mans död var fullkomligt bottenlösa av förtvivlan, panik, rädsla och smärta. Vad var meningen med att fortsätta leva?! Hade jag inte bearbetat mycket sen innan och hade jag inte varit trygg i h...