HELENAS LIVSÅSKÅDNING

Det har gått ett år. Ett år sen det obegripliga mest skrämmande och svåra jag gått igenom skedde. Det som inte fick hända. Min älskade man och mina barns fantastiska pappa lämnade en uttjänad och svårt märkt av sjukdom och medicinering men tapper kropp bakom sig när han gick vidare till en annan dimension. Kvar blev vi, en trio utan den klippa och motor som varit limmet och drivet i vår familj.  Det har gått ett år. Livet går vidare. Vår familjetrio har fungerat fint. Vi har så otroligt mycket stöd av min familj och av min mans familj och alla vänner omkring.    katastrof som katalysator?   När en livskatastrof händer kan det bli en katalysator för att öppna hjärtat för Livet självt (Gud om man så vill) bara man är villig att ge efter för allt som känns. Dagarna efter min mans död var fullkomligt bottenlösa av förtvivlan, panik, rädsla och smärta. Vad var meningen med att fortsätta leva?! Hade jag inte bearbetat mycket sen innan och hade jag inte varit trygg i h...

I hela mitt liv har jag längtat efter att känna mig omhändertagen, att "någon annan" skulle lösa mina bekymmer. Jag har känt mig hjälplös och oförmögen samtidigt som jag klandrat mig själv för att inte vara nog bra, nog stark, nog kompetent. Jag har flitigt använt offerkoftan när jag stött på bekymmer och ofta tyckt att livet varit mot mig och inte med mig.  Inte så att det varit ovanligt stora kriser i livet, inget mer än någon annan. Men jag har haft svårt att tåla motgångar. Det som hände i livet och mot mig var andras fel, omständigheternas fel, lagen om alltings jävlighet helt enkelt. Jag kunde inte förstå hur det hade något med mig att göra.  Det vände när jag förstod att livet ville mig väl och jag själv valde att gå med istället för mot. När jag för drygt 20 år sen började både utbildning och utveckling förstod jag att jag behövde börja ta ansvar. Det som sen skedde var att all ojämvikt flyttades över från offersidan till ansvarssidan och jag började lägga ansvar ...

Det är natten till nyårsafton 2022. Jag vaknar i vanlig ordning och har svårt att somna om. Så har det varit under flera år nu sedan klimakteriet gjorde entré. De vakna timmarna om natten har visat sig vara ett bra tillfälle att reflektera, skriva och vila i närvaro. Det är dags att summera det här året. Det svåraste året i mitt liv. Ett år av så mycket rädsla, sjukdom, död och smärta. Ett år där jag tappat kontrollen för att senare även släppa kontrollen fullständigt genom att ge efter för livets vilja som inte var samma som min. Ett år där allt jag tidigare erfarit, betraktat och lärt utmanades och gav mig kvitto på att jag har det som krävs för att rida ut det som varit min största rädsla. Ett år där jag genom döden fått kontakt med Livet, med Kärleken, med Evigheten, med Gud. Vilket ord jag än väljer är det samma sak. Ett år där jag en gång för alla avidentifierat mig med den här världen. För det som är verkligt kan inte dö. När jag fick följa min man g...

Du är helt otrolig. Vad stark du är. Att du orkar. Du verkar ändå må så bra. Vad är du gjord av? Vem är du egentligen?! Många är kommentarerna jag fått höra det senaste året. (läs tidigare bloggar om du inte vet) De flesta förundras och inspireras. Andra tycker att jag inte lever i "verkligheten".  Det är sant. Jag lever inte i den här verkligheten. Iallafall inte som de flesta av jordens befolkning gör. Jag gör den inte verklig, jag identifierar mig inte längre med det jag tänker, känner, ser och upplever. Det påverkar mig inte som förr.   Med det sagt betyder det inte att jag inte känner något för det jag är med om. Eller för den del tycker saker om sånt som sker. Ni som följer min blogg vet ju att jag betraktar och reflekterar. Och den som är jag har ju ändå tagit sig en människoavatar, Helena, för att spela det här spelet till fullo.  I hela mitt liv har jag känt en viss utanförskap, och jag har varit extremt känslig för utanförskapskänslan. S...

Så var det ensamhetens tur att komma upp till ytan. Ett halvår har gått. Vardagen tickar på och jag har så mycket tid för mig själv. Ensamtid. Egentid. Sånt jag brukat längta efter, njuta av till fullo. Min man och jag var bra på att ge varann just det och det var naturligtvis värdefullt och är inget jag underskattar betydelsen av då. Men nu. Den påtvingade egentiden känns inte alls lika välgörande. Men den hjälper mig att möta det som behöver mötas. Och nu är det dags för upplevelsen av att vara och känna mig Ensam.   Vad gör jag med all tid? Med all tystnad?  Hittills har jag fyllt den med allt från göranden till att sträckkolla serier, fixat och stökat och åkt så mycket bil mellan våra stugor, eller till och från danser att kroppen med ett ryggskott till slut sa stopp. Sluta springa nu. Det var alltså dags att stanna upp igen, låta själen ta över rodret och i den stillheten kom då nästa nivå av den här processen.  Jag k...

Jag ska snart fylla 48 år. En ålder jag ser fram emot och har längtat efter. Det kanske låter konstigt men sen jag började utforska min Human design för 8 år sedan har jag förstått att jag har det bästa kvar. Jag fick en förklaring på varför jag känt det som att jag betraktat livet mer än deltagit. Inte som ung, då var jag med i allt utan att känna efter vad som var bra för mig, men sen barnen kom har jag känt det så. Jag upplevde ofta att jag stod vid sidan av familjen, iakttog barnen och min man när de hittade på saker, lekte, upplevde och utforskade livet tillsammans. Jag var där men ändå inte. Från att ha älskat fester, middagar och umgänge med familj och vänner så fanns inget driv att fixa med sådant. Det kanske stämmer för många under småbarnsåren men det höll i sig. Jag hade inget behov att vara social. När pandemin stängde ner den världsliga karusellen var det en befrielse.  Jag minns att jag kunde säga till min man att vänta bara, "the best is yet to come". ...

Att förlora en älskad familjemedlem, en ung förälder, ett barn eller en partner är alla människors värsta mardröm. Jag skriver alla utan att ha belägg för det men jag tror att det är så. Det är en rädsla man knappt vågar benämna eller närma sig. Iallafall var det så för mig.  De absolut svåraste filmerna jag kunde se var de som innehöll förlusten av en familjemedlem. Jag har gråtit floder till sådana genom livet och jag har inte kunnat förstå hur man klarar sig igenom en sådan förlust.  Nu har den fasan, den mardrömmen blivit min verklighet. Min man dog mitt i livet som man till mans brukar säga, för tidigt. Men så här med facit i hand så var det inte mitt i livet för honom. Det var ett fullevt liv. Skillnaden är att många kanske lever dubbelt så länge, andra även hälften så länge, knappt någon tid alls.   Men vad är tid? En abstraktion. Man brukar också prata om livets orättvisa, och att man antingen vinner (=överlever) en kamp mot cancer el...