HELENAS LIVSÅSKÅDNING

I samma stund som vi säger JA till något som finns utanför ens trygghetszon är den där, rädslan. Även om det är en fullkomligt sann handling, ett sant JA, så drar det upp ALL rädsla, alla känslor som fram tills nu legat där och hindrat det där inre sanna JA:et, från själen.  När rädslan är uppe kan det vara lätt att börja analysera utifrån perspektivet att något måste vara fel eftersom det känns som det känns. Den enkla vägen kan vara att backa ur med alla egots ursäkter och förklaringar som rättfärdigar att ta den bakre nödutgången.  Om man är medveten om det naturliga i den här processen så kan man istället möta rädslorna. Se dem, skriv ner dem, uttryck dem och framförallt andas och agera ändå.    Oftast när jag skriver här har jag redan gått igenom och mött det som varit utmanande och svårt. Texten har varit en tillbakablick och reflektion av vad jag nyligen gått igenom. Den här gången står jag mitt i reaktionen. Med en rädsla som aktiverats som kän...

I förra texten jag skrev reflekterade jag runt ordet surrender och vikten av att ge efter för allt vad livet presenterar, oavsett om det är något vi vill eller ej. Att släppa vår egen egovilja till förmån för vår högsta Gudomliga vilja.  Jag tänker att det också handlar om situationer vi redan befinner oss i. Jobbet till exempel. Hur många finns det inte som knegar på i ett jobb man inte trivs med bara för att få sin lön, eller för att man inte tror sig klara av något annat, eller vad det nu kan vara för idé som ligger bakom. Så många timmar av våra liv som vi spenderar på att jobba, borde vi inte då vara mera noggranna med vad vi faktiskt jobbar med?  Att få känna sig tillfreds och nöjd efter en arbetsdag är varje människas rättighet anser jag. När vi är på ett arbete som är sant för en så ger det känslor som lugn, tillfredsställelse och lyckosam. Då spelar det ingen roll om du står vid ett löpande band eller utför hjärtoperationer. Känner du det efter en arbetsvecka? Om...

Mitt inre bokslut för 2023 är gjort och ett av de ord som sammanfattar är SURRENDER. Det var nog ordet även för 2022. När livet utmanar, tar och ger så kan vi inte annat än ge efter, surrender till det som ÄR.  Vi kan äta rätt, träna, yoga, meditera, knapra vitaminer eller vaccineras, ta mediciner eller gå i terapi, vad än vi tror kan vara lösningen eller nyckeln till ett långt friskt och fröjdefullt liv, men när det kommer till Livet så är det helt enkelt inte vi själva som styr. Det är inte vår människas, vårt mentala egovilja som avgör utkomsten. Den fria viljan handlar helt enkelt inte om den här nivån av livet.  Den fria viljan handlar om att ta oss an de utmaningar som Livet erbjuder med förståelse för att det handlar om möjlighet till utveckling. ALLT som uppstår gör det för att hjälpa oss att GE EFTER för den högre viljan. Guds vilja. Livets vilja. Kärlekens vilja. Vad vi nu vill kalla den. Viljan som går bortom den här lilla människans begreppsvärl...

Imorgon är det dags för lite julledigt och hur mycket jag än älskar och trivs med mitt jobb så ska det bli så himla skönt med friheten av obokade dagar.  Det här året har varit högt och lågt och allt däremellan. Igen. I april knöt jag ihop det sk sorgeåret som jag med stolthet kan säga att jag verkligen levde mig igenom. När alla högtider, familjetraditioner och födelsedagar avverkats kände jag mig på riktigt klar med sorgen. Med det sagt betyder det inte att jag aldrig känner saknad. För det gör jag, ofta. Som jag saknar den mannen! Men sorgen river inte i bröstet, den gör inte ont, inte ens nu när vi går mot familjernas familjehögtid, julen. Jag märker att jag tänker mer på honom just nu, känner att kärleken finns där. I meditation pratar jag med honom och det är fint.    I samband med att sorgeåret gått så hände massor i mig, det var som att jag klarat ett slutprov och vinsten var en aktivering av ett slag jag aldrig tidigare varit med om. Det kan ha han...

Som barn älskade jag boken (och filmen) om Ronja Rövardotter som Astrid Lindgren skrivit. Det gör jag fortfarande. Jag minns hur tokig jag tyckte hon var Ronja som sökte upp allt som de vuxna varnade henne för. Att hon vågade! Nu förstår jag att det är en perfekt gestaltning av hur livet funkar om vi tillåter det att vägleda oss framåt. För om Ronja undvikit allt hon skulle akta sig för så hade hon blivit en person som är rädd för det mesta, som sett faror i allt, istället för den trygga, kunniga och kompetenta människa hon blev.   Idag när jag tittar tillbaka på mitt liv så kan jag se att det ändå bott en Ronja i mig. En inre kraft som inte tillåtit mig att stagnera eller nöja mig med det som varit bara för att det funnits en förklaring till det. Istället kan jag konstatera att allt jag sagt att jag varit rädd för eller aldrig skulle göra, det har Livet utmanat mig att ta mig an.   jag är rädd för...   Som liten och ung vuxen var jag till exempel vans...

BAKGRUND Det är dags att låta det gamla falla till förmån för det nya. Många är det som pratar och förutspår att det är vad som sker i världen. Jag har tidigare skrivit om det utifrån Human designs perspektiv också. År 2027 så ändras den bakgrundsfrekvens som funnits sen 400år tillbaka vilket innebär att vårt sociala och samhälles fundament, säkerhetsnät kommer att bytas ut. Hur det ska gå till är omöjligt att säga eftersom vi aldrig har gått igenom något liknande förut. Men med tanke på hur allt gungar ute i världen sen flera år tillbaka är processen i full gång.  Som jag ser det är det som en programvara som ska uppdateras. Precis som de gamla Nintendospelen är utbytta till förmån för de mest avancerade speltekniker och program så ska vår tredimensionella värld uppgraderas. Man pratar om att den är en illusion som vårt kollektiva ego skapat i tron att det är Gud själv övermäktigt. Istället för att leva i samklang med Guds vilja och plan ville Egot välja själv och vara sin egen ly...

NÄR LIVET HÄNDER  Jag och min man Anders hade ägnat större delen av sommarens ledighet till att måla och färdigställa den stuga vi äntligen fått till att bygga på ön där min man, och senare även våra barn, tillbringat alla sina somrar. Vi hade längtat så efter något eget, att få rå oss själva och ha friheten att ordna det så det passade oss och våra behov. Nu hade den drömmen blivit verklighet. Mycket var kvar innan allt var klart men vi hade ju ingen brådska, om vi fick flytta in till nästa sommar var det fullt tillräckligt. Till sist var det färdigmålat, el och VVS skulle göra sitt under vintern och sen till våren skulle vi packa släpvagnen med allt vi ville fylla vår lilla timmerstuga med. Som vi längtade. Barnen som hunnit bli 14 och 16 år var inte längre lika engagerade i vad vi ville och planerade. Dottern hade nyss blivit med pojkvän och sonen han önskade sig ett eget hem redan nu när han fyllde 16 så när vi ville avsluta semestern med en roadtripp längs Höga kusten så fick ...